Under juli månad anordnar Löfstad slott en dramatiserad visning för de allra minsta. Besökarna får gå på en upptäcktsfärd genom slottets alla skrymslen och vrår samtidigt som kusliga historier om slottets förflutna berättas. Målet är att hitta den sista ägarinnan Emilie Pipers pärlhalsband.
– Visningen har varit uppskattad men vissa barn blir väldigt rädda. Är det små barn på visningen kanske man inte berättar de värsta spökhistorierna, säger guiden Sandra Jönsson.
Under visningen hålls barnens intresse kvar genom att blanda historia med teater och spökhistorier. Bland annat får besökarna höra berättelsen om pigan som dränkte sig efter att ha råkat bränna ner hela slottet. Det berättas om greven Axel Lillies träben, fyllt av guld och diamanter, vars dunkande fortfarande kan höras i byggnaden. Blodfläcken som inte går att tvätta bort och som sägs komma efter en man som har förblödigt har också en given plats. Efter visningen får barnen gå på glaspyssel och testa på att gravera i glas.
– Det är lite för att lätta upp stämningen, säger Sandra Jönsson.
På visningen blir Sandra Jönsson till kammarljungfrun Hedda. Med sig har hon pigan Elin. Detta eftersom det krävs två guider då en del blir för rädda och inte vill fortsätta rundvandringen. Det är andra sommaren i rad som Sandra Jönsson jobbar som guide på slottet.
– Det är ett väldigt roligt jobb. Dels för att Löfstad är ett så unikt och välbevarat slott, det är lätt att visa och tänka sig in i hur det såg ut. Sedan kan ju barn vara lite oberäkneliga och ibland ställer de rätt luriga frågor. Då gäller det att man kan improvisera, säger hon.
Moa Mobäck och Martina Denneklint har gått på Kul & Kusligt för tredje gången. De är båda eniga om att visningen var lika bra som föregående gånger.
– Det är en rolig visning. Mest är det kul att bara gå runt i slottet, säger Martina Denneklint.
Så hur ligger det då till, spökar det på Löfstad?
–Vissa säger att de har sett personer i slottet på kvällen och att det ibland luktar starkt av parfym i Emilie Pipers rum. Jag själv kan tycka att det är lite obehagligt att gå runt ensam på gästrumsvåningen. Men samtidigt, ett slott är inte ett slott utan spöken, säger Sandra Jönsson.