Ett fall framåt för Lillans nyårsrevy
Josefin Schönbeck, Meta Sayeler tillsammans med Kaj Lärka i en laddad situation. FOTO: HASSE JOHNSSON
Foto:
Det är så bra så bra så bra!
Det verkar som om gänget på Lilla Teatern ställer sig som ett hockeylag(?) och skriker "OK, nu tar vi´rom" för det känns så vid entrén och så jobbar dom. Skådisarna har tagit ett kliv framåt sen sist och spelar med bra känsla, fin tajming, den sortens trygga säkerhet som ger ett överskott till publiken och en högst påtaglig spelglädje. Många fina röster sjunger (Berndt Uthas, Pontus Helander, Caroline Lekström må särskilt nämnas) och showen är en klassisk nummerrevy, en kavalkad av mängder med fina kostymer, snabbt och rappt genomförda nummer (det är väl det som är "snurren") och en musikanttrio som bygger under spelet på ett utmärkt sätt. Scenografin är underordnad, lätta föränderliga kuber, lite stöd här och där, i övrigt mest glittrande ridåer.
Snurr på Lillan heter det ju i år och snart kommer anmärkningarna, men det omedelbara helhetsintrycket är att bättre än så här har Revyföreningen aldrig varit.
<b>Bra urval</b>
Kanske bör många av de här rosorna tillfalla den nya regissören, Tomas Adrian Glans. Kanske har han varit just det nya blod som krävs när alla känner varandra så väl som i detta gäng amatörer där det är risk att de personliga hänsynen får bestämma. Det går att föreställa sig att regissören har strukit och valt på ett bra sätt.
Och visst tycker man fortfarande att en del nummer kunde ha strukits. Och att en del texter borde ha slipats, att knorren skulle ha varit tydligare eller att vissa utkastade repliker är tänkta som publikfriande utan faktiskt vara det. Det ska bli roligt att få se en nyårsrevy där man inte använder ordet vallöfte som ett roligt ord! Det är bara alltför platt. Ta tag i det konkreta istället? Vilket vallöfte är det den här gången?
Den elaka tjatmamman har ett nummer som inte gör någon glad och det finns något mer av den sorten, men grejen är att man snart får tröst - två bottennummer följer inte på varann och det visar väl att ensemblen är medveten om svagheterna? Så behöver till exempel typen gnällgubbenummer alltid en kul skådis, så är inte riktigt fallet här. Men gnäll över lokala dumheter går ju alltid hem, både vad gäller den konstiga Kungsgatan eller systemet med lådmat till gamlingar. Postens aktuella service är säkert en highlight på landets samtliga revyscener, men svårt att få till det riktigt spetsigt kanske.
<b>Berömvärda</b>
Textförfattare är många olika, Berndt Uthas är bra och flitig, men här finns både Tjadden och Perenkranz representerade. En höjdare är Fri skola som vågar sig på att skoja med Waldorfskolan (text D. Ankarsten och K. Lärka), fin är Det gåtfulla folket av samme Ankarsten, Staffan Bjerstedts Familjeliv på stan håller rätt igenom. Kaj Lärka och Marcus Rundqvist-Thomsen förtjänar också beröm för sitt skådespeleri.
Men vem gör inte det? Högt och lågt ska det väl vara och det mest fantastiska är ändå att det finns ett gäng som med uppbådande av alla krafter lyckas ge Norrköping en lokal nyårsrevy.
Det är värt stort tack.
Så jobbar vi med nyheter