En vuxen som inte sviker

Han är född (1948) i Roskilde av danska föräldrar och döpt till Erhard.
Familjen flyttade ganska snart till Sverige och Örebro, där det blev en strulig uppväxt för Erhard Mathiesen.
- Jag var väl tacksam att reta med min danska bakgrund, det räckte på den tiden. Jag var ganska mobbad som barn.
Så han vet hur det känns och vet av egen erfarenhet vad som kan hända. Dallas blev kaxig.
- Det blev några riktigt vilda år, berättar han.
"Street fighting" kanske inte fanns som begrepp då, men det var vad han sysslade med mellan 17 och 21 års ålder. Dallas vill inte gärna prata om de här åren, det är ju hans jobb att vara en god förebild för ungdomarna på Ektorps fritidsgård.
- Men de åren har gett mig en bra bas för att jobba med barn och ungdomar. Det har jag förstått i efterhand. För 20 år sedan kanske jag inte förstod.
Sommaren 1971 blev en vändpunkt. Dallas fick jobba på en scoutgård utanför Västervik. Han hade varit scout - "kanske inte fullt ut som pappa ville" - i barnåren upp till 15. Första utlandsresan var till ett jamboree i Grekland.
Efter den sommaren blev det Norrköping. Dallas fick till en början bo hemma hos en scoutledare och efter ett tag blev det ett jobb på Marielunds fritidsgård, numera nedlagd.
- Jag kände att det var dags att bryta och göra något annat.
Annars kanske det gått åt pipan för Dallas Mathiesen?
- Jag hade kanske fixat det ändå på något sätt, jag vet inte. Men jag förstod att jag inte borde återvända till Örebro och gänget.
Efter några månader i Norrköping startade Ektorps fritidsgård med Kalle Nelly som föreståndare. Dallas fick jobb där. Det var 1972.
30 år senare är han kvar, som enhetschef.
I början var de tio personer på fritidsgården, i dag är de sex anställda, inte alla på heltid. Resurserna är inte riktigt desamma, men Dallas klagar inte.
- Det fanns pengar då. Alla överskred sina konton till höger och vänster. Jag vill inte påstå att det slösades - men budget, vadå? Man körde på helt enkelt.
En annan skillnad då mot nu är att det var enklare att få med "fröna", som Dallas säger, på saker och ting. Det fanns inte så mycket som distraherade. Idag för man en kamp mot datorer och TV-spel. Datorer finns på Ektorp också, men inte för att spela på.

"Trattmänniskor"
Något hände med lusten att leka. Vi blev "trattmänniskor", säger Dallas.
-De satt en tratt i gapet på ungarna och fyllde på med aktiviteter hela tiden. "Idag ska vi rita, men för att det inte ska vara så svårt så är det förritat och vilka färger du ska använda ser på siffrorna". Så var det.
- Det fanns inte utrymme för den fria leken längre. Allt var klart: pang! pang! pang!
Nu försöker Dallas få tillbaka det egna tänkandet hos barnen som kommer till Ektorp, säger han. Få dem att göra saker själva. Jobba med diskot till exempel.
Diskoteket på fredagarna har blivit den stora grejen. Då kommer 350 ungdomar hit, kön ringlar utanför.
? Vi kör proffsigt, la ribban högt direkt. Det är därför de kommer, säger Dallas och berättar om dunkadunka, rök och strålkastare så vi inte fattar ett dugg.
Och utan droger naturligtvis. Dallas styr det hela med fasthet.
? Det ska vara en frizon, här ska alla kunna känna sig trygga. Ingen får förstöra för andra, inget öl och inga droger. Man måste vara tydlig.

Fredag på diskot
Dallas är på diskot varannan fredag, ofta är hustrun Carina med. Det är deras fredagskvällar. Carina jobbar själv med ungdomar, sköter kafeterian på Eneby-skolan, och är elevassistent.
Tillsammans bor de i Svärtinge sedan tio år i ett hus som varit Carinas föräldrars. Dallas har två barn ur ett tidigare äktenskap, Fredrik, 26 och Marie, 25. Carina har två 18-åriga döttrar, tvillingarna Christine och Therese, som bor hemma.
Dallas erkänner omgående att han inte är den idealiska familjepappan. Han är för mycket på jobbet. Det blir jobb även när han är hemma. I helgen som gick ägnade han över 30 timmar åt fritidsgårdens hemsida, www.ektorp.nu.
? Jag vet inte vad det är ? flykt kanske ? men jag jobbar jämt.
Han har svårt att varva ner, säger han. Men i somras jobbade han plötsligt i trädgården i flera veckor och tyckte det var ?skitkul?.

Generalsekreterare
Dallas har svårt att få tiden att räcka till. Radiostyrda bilar är hans stora fritidsintresse. Han gillar att leka som den stora pojke han är. Uppdraget som generalsekreterare i EFRA, en europeisk organisation för tävling med radiostyrda bilar, tar mycket tid. Han är internationell domare i sporten, vilket betyder mycket resor. Hela semestrarna går åt.
Den 12 september, dagen efter dådet, flög han till Australien. I år blir det Sydafrika i maj, Kroatien och Tyskland i juli och Uruguay under hösten
? Det är roligt, men det blir lite för mycket ibland. Jag har svårt att säga nej, men börjar lära mig.
Dallas gillar också att fotografera och jobba med grafik. Han har gjort flera webbsidor och tillverkar själv affischer och skyltar till gården.

Trettio år
En chef tyckte en gång att Dallas kanske skulle göra något annat, för sin egen skull. Ektorps fritidsgård och Dallas har blivit synonyma begrepp, tyckte han.
? Vad är det för fel på det? undrar Dallas. Han är inte säker på att den skulle finnas utan honom. Flera gånger har han kämpat mot nedläggningsplaner.
? Jag har kämpat som ett djur. Jag tror inte att de gärna ger sig på mig igen.
Dallas Mathiesen sticker fram hakan hela tiden. Kanske är det resultatet av att han blev mobbad som barn. Det är hans sätt att synas.
? Jag kanske är rädd för att bli bortglömd. Hur det nu skulle gå till. Alla vet ju vem jag är. Jag har byggt mina borgar, byggt upp den här fritidsgården. Jag kan inte göra det en gång till.
Trettio år på Ektorps fritidsgård. Hur många fler blir det? Dallas vet inte, men han har funderat på att göra något annat.
? Men jag vet inte riktigt vad jag skulle göra i stället. Sätta mig på ett kontor mellan nio och fem, skulle jag klara det? Jag tror inte det.
Men kanske ett projekt där han skulle få ta hand om ungdomar, ?en grupp på ett 20-tal invandrarungdomar?. Det kanske skulle vara något.

Gillar mothugg
Han vill arbeta med ungdomar. Han känner att han behövs. För många ungdomar har han varit den enda vuxenkontakten som fungerat, säger han.
? Man måste hänga i. Jag vill inte bli ännu en i raden av vuxna som sviker.
Visst är Dallas intimt förknippad med fritidsgården. Han är överallt, styr och ställer. Till och med på matsedeln finns han: ställets favoritmål, stor hamburgare med pommes frites heter McDallas.
? Jag tillhör inte deras värld, har inga illusioner om att vara deras kompis. Men jag kan vara bra för dem. Jag är en vuxen som sätter gränser och ser till att de respekteras.
Men han gillar när han får mothugg.
? Jag vill att de käftar emot. De ska stå för sina åsikter och ifrågasätta ramarna. Man måste vara beredd att försvara reglerna.

Vuxna drar sig undan
Det är naturligt när man är ung att testa gränserna. Liksom behovet av att synas.
? De vill ha kontakt och om det enda sättet att få det är att skrämma skiten ur de vuxna så gör de det.
Det är en viktig orsak till de problem som finns: att vuxna drar sig undan och inte vågar.
? Att hellre låsa in sig och ringa polisen än att gripa in är att svika, tycker Dallas.
? Det finns en hel kår med vuxna på skolorna. De kallas lärare. Om de fattade vikten av att gå ut i uppehållsrum och korridorer och bjuda på sig själva ? slå sig ner och prata eller spela pingis ? då skulle mycket vara vunnet.
Den som köper kompisskap genom att se genom fingrarna vinner ingen respekt, menar han.
? Eleverna respekterar de som säger ifrån, de andra blir bara gråfigurer.

Kaxig
Gråfigur kan man inte skälla Dallas Mathiesen för. Han sticker ut. Han är stor, han är kaxig, det vilar lite av cowboy över honom. Han är medveten om det.
? Visst. Men det här är jag. Jag kan inte vara annorlunda. Man möter en schablonbild av fritidsledaren som en kuf som spinger o