Vargattacken
Lars Berge
Bonniers
Han har själv sagt att det beror på att ingen annan gjorde det, ingen grävande, granskande journalist. Så han axlar rollen att skriva berättelsen om hur vi historiskt, fram tills nu ständigt tycks fascineras av vargen, vår vilja att bli en del av dess flock. Att tämja det vilda. Men ändå behålla lite lagom vildhet sådär så det går att göra pengar på vargen. Vargen som varumärke.
Lars Berge inleder med mantrat ”jag vet att” och så berättar han om vädret i Kolmårdens djurpark den ödesdigra söndagen den 17 juni 2012, han vet vad den döda Karolina, vargguiden och zooläraren gör nästan exakt minut för minut tills hon ensam går in i varghägnet till vargar för vilka hon är ”morsa”.
Hon är inte en flockledare utan betraktar sig, och betraktas av kollegor, som vargarnas ”morsa” eftersom hon varit med och nappat upp dem, det är hon som sett till att de fått mat, överlevt och socialiserats. För det är de alltid bundna till henne, kommer alltid skydda den som höll dem vid liv.
I bokförlagets presentation kan man läsa att ”Men mest av allt är det en bok om vad som egentligen hände i varghägnet den där söndagen för sex år sedan. Och hur det kunde ske.”
På de två påståendena får jag inget svar. Efter rättegången där den zoologiska chefen döms för arbetsmiljöbrott, vållande till annans död, grovt brott och djurparken döms att böta 3,5 miljoner kronor, går det ingenstans att läsa vad som hände efter att Karolina gick in i varghägnet fram tills hon hittades avliden av sin kollega. Jag vet fortfarande inte vad som hände och hur det kunde ske.
Men det som slår mig på nytt när jag läser boken, och som jag tänkt på under mina år som journalist på en dagstidning med Kolmårdens djurpark inom vårt bevakningsområde, är hur naiva alla som haft med vargarna på djurparken att göra varit. Jag har flera gånger blivit erbjuden att själv komma in till vargarna i hägnet. Alltid har jag tackat nej.
Men det är många som sedan experimentet ”Närkontakt varg” varit i närkontakt med vargarna, en del gånger lite väl nära. De har fått sig några rejäla bett, blivit närgånget nafsade. Och trots att både besökare och anställda skadats och skrämts bort från varghägnet för alltid, har inte vargarna fått skulden för sitt beteende - de har ju bara velat leka.
Så tänkte antagligen också Karolina, vargarnas morsa när hon för sista gången klev in i varghägnet.
Varför dödades hon av vargarna hon flaskmatat och gett liv? Egentligen är svaret så självklart - för att de är vargar.
Om det skedde just då för att det var tre kullar könsmogna brödravargar som levt utan sina riktiga föräldrar, där inga naturliga hierarkier kunnat uppstå, där den varg som stod lägst i samma stund han dödade Karolina, flyttade fram sina positioner och fick en plats i gänget, vet kanske ingen.
De vargguider som nämns i boken är alla kvinnor, utom vargpappan Thomas. Om det har någon betydelse går inte författaren in på, men vargar vekar ju annars vara en ”manlig grej” och då tänker jag på Persbrandt som ”pratade”, med flockledaren i varghägnet innan han spelade in Hobbit-filmen, på Kevin Costner som Dansade med vargar, på Ulf Lundells bok ”En varg söker sin flock”, på Mowgli som uppfostras av en varg och på speedwaylaget i Norrköping som heter just Vargarna efter stans historiska konfektionsföretag - Vargen, som troligtvis tog sitt namn efter ordet slitvarg, en kämpe, en vinnare en som är slittålig.
Nu om inte förr både alla inse att vargen inte är ett tämjt sällskapsdjur och att vargen inte är ”manlig” - den är varg.