Alla fungerande partier i alla fungerande parlament har sina inpiskare. Överenskommelser mellan partier i en koalitionsregering är bräckliga varelser. Regeringen har sju mandats övervikt i riksdagen. Det räcker med att fyra ledamöter byter sida för att regeringen ska förlora i riksdagen.
Partipiskan måste förstås användas med förstånd. Regeringen måste vara lyhörd och ödmjuk. Väcker regeringens förslag starka protester i de egna riksdagsgrupperna så måste man självklart ha förstånd nog att lyssna in motståndet i ett tidigt skede för att kunna göra nödvändiga korrigeringar. Eller så får kontroversiella frågor skjutas på framtiden.
Men förr eller senare kommer man till en gräns. Beslut måste fattas och ledamöterna ska leverera ett visst antal röster. Detta innebär sällan några stora problem. Alla ledamöter i riksdagen har blivit invalda tack vare att ett parti har gjort dem till kandidater. Det får förutsättas att ledamöterna i huvudsak delar sitt partis uppfattningar och värderingar. Varje riksdagsledamot som någon gång tänkt egna tankar kommer dock att hamna i situationer där det tar emot att följa partilinjen. Och vid enstaka tillfällen kan ledamöter stå emot piskornas vinande och följa sitt eget huvud. I något fall kan det handla om rena samvetsfrågor. I den uppmärksammade omröstningen nyligen där riksdagen mot regeringens vilja gav tillkänna att den uppfattade en historisk händelse som ett folkmord, var Gulan Avci (FP) en av de ledamöter som röstade med oppositionen. Gulan Avci har under lång tid argumenterat för folkmordslinjen i denna fråga. Det hade varit omöjligt för henne att rösta på något annat sätt än vad hon gjorde. En annan av dem som röstade på Vänsterpartiets folkmordsmotion var den avhoppade Moderaten Göran Thingwall. Ledamoten Thingwalls agerande styrdes ? om Reinfeldts hårda ord i Ekots lördagsintervju stämmer ? främst av privatekonomiska intressen. Göran Thingwall som är läkare anser att regeringen Reinfeldt infört bestämmelser som gör det svårare för honom att sälja sin läkarpraktik med god lönsamhet. Regeringen kunde kanske ha undvikit nesan i folkmordsvoteringen genom att köpa över Thingwall med löften om för honom positiva förändringar av regelverket. Statsministern ställde sig benhårt negativ till sådan slags kohandel. Reinfeldt har goda grunder för sin position. Köpslåenden av sådant slag kan lätt och snabbt vrida politiken snett.
Ekots Tomas Ramberg ställde många och envisa frågor om Reinfeldts agerande i den tumultartade omröstningen om FRA tidigare under mandatperioden. Flera källor ? däribland Torbjörn Nilsson i sin nya och mycket spännande bok ?De omänskliga? ? hävdar att Reinfeldt på ett partigruppsmöte å det grövsta skällt ut den unga ledamoten Karl Sigfrid för hans, slutligen omprövade beslut att rösta nej till regeringens FRA-proposition. Reporter Ramberg ställde detta beteende mot Reinfeldts välodlade självbild som den lyssnande politikern. Lyssna har sin tid, piska har sin tid, sa inte Reinfeldt. Men det var det han menade. Och så är det. Den som går in i riksdagens partipolitik/regeringspolitik blir ofta lyssnad på. Men då och då betraktas ledamoten som röstboskap. Det är politikens eviga villkor. Sätter partiet upp dig på en lista som ger dig ett riksdagsuppdrag så måste du vara beredd att ställa upp för partiets politiska behov.
Folkpartiet har särskild anledning att känna oro för sitt riksdagsparti. Camilla Lindberg från Dalarna som sitter i riksdagen har tillsammans med riksdagskandidaten Mathias Sundin från Norrköping upprättat ett ?väljarkontrakt? i en specifik fråga. De lovar att inte vara med om att genomföra datalagringsdirektivet som den nyvalda riksdagen ska rösta om i höst. Lindberg och Sundin är självklart fria att bilda opinion för sina uppfattningar. Men ett ?väljarkontrakt? är att gå ett steg för långt. De två folkpartisterna blir faktiskt ett parti i partiet. De har skaffat sig en egen partipiska som ska konkurrera med Folkpartiets partipiska. Folkpartiets riksdagsgrupp riskerar att falla sönder i fraktioner som bekämpar varandra inbördes.
Partipiskan går inte att komma ifrån i riksdagen. Att var och en röstar som den vill går helt emot den representativa demokratins styrelseskick. Så länge vi röstar på partier måste partierna vara hyfsat samstämmiga kroppar vid viktiga omröstningar.