En ojämn kamp för livet

De sista ett och ett halvt åren skulle ha knäckt vem som helst. När Milo sitter hemma i sitt trivsamma kök på T1-området i Linköping och berättar om det ena beskedet svårare än det andra undrar man hur hon har orkat. För varje nytt besked hon fått har hennes stund på jorden blivit lite kortare. Ändå är hon glad och positiv.
- Det låter kanske konstigt, men den här tiden har gett mig så mycket positivt som jag aldrig skulle fått annars, säger Milo. Jag har fått ett mycket varmare och öppnare förhållande till familj och vänner.
Det har blivit naturligt att prata om döden.
- Vi pratar om vad som ska hända fram till döden, vad jag tror händer efter döden och vad mina barn tror på. Det har gett så otroligt mycket. Tidigare bekanta har blivit vänner. Jag har verkligen insett vad som är viktigt i livet. Det är inte jagandet och stressandet som jag höll på med tidigare. Allt som betyder något är att man bryr sig om varandra.
Milo är inte rädd för döden.
- Snarare tvärtom. Det ska bli skönt att komma vidare. Jag har en sådan ro i kroppen och jag tror inte att livet tar slut här på jorden. Jag är övertygad om att jag kommer till ett ställe där jag får det bra. Det är ju istället alla runt omkring mig som får det jobbigt. Själv kan jag känna att när det väl kommer så slipper jag allt ansvar och all oro. Det känns lite som att smita ifrån.

Inte tid vara sjuk
Innan telefonen ringde den där söndagen i maj hade inte Milo varit speciellt orolig. Hon hade redan i januari känt en knöl i armhålan och gått till vårdcentralen. Men eftersom hon var förkyld trodde läkarna att det var körtlarna som svullnat. Milo läste på I-linjen vid Linköpings universitet och var mitt i en tentaperiod. Dessutom hade hon tre barn att ta hand om. Hon hade inte tid att oroa sig för hälsan.
I mars hade knölen blivit betydligt större och Milo gick tillbaka till läkaren. Hon blev skickad på mammografi.
- Då hittade de en knöl i bröstet, berättar Milo. Men inte ens när jag blev skickad på punktion blev jag så orolig. Jag hade haft en fettknöl i bröstet en gång tidigare.
Oron kom på vägen till vårdcentralen efter läkarens telefonsamtal.
- Cancer eller hiv, cancer eller hiv, tänkte jag för varje steg jag tog. Egentligen visste jag ju att det inte kunde vara hiv, så jag bestämde mig för cancer. Då hade jag en chans att klara mig.
När Milo kom hem ringde hon direkt efter sina tre barn som var hos sina båda pappor.
- Jag berättade precis vad jag fått veta och det har jag fortsatt med sedan dess. Den informationen jag har fått, den har också resten av familjen fått. Även om det varit tuffa besked. Det rådet fick jag av läkaren och det har jag följt.
I juni opererades en del av bröstet bort tillsammans med tumören. Då togs också 40 körtlar i armhålan bort.
- Det var cancer i 28 av dem. Jag gick in på nätet och läste att om man har cancer i mer än, jag tror det var tio, har man 25 procents chans att överleva i tio år. Men jag tänkte att det var gammal information.
Milo var helt inställd på att bli frisk så fort som möjligt och fortsätta sina studier.

Ont i höften
Efter operationen fick hon vänta till augusti innan hon kom till onkologen.
- Där träffade jag min läkare och han berättade hur han tänkt sig framtiden med cellgifter och strålning.
Läkaren såg att Milo gick dåligt och frågade om hennes höft.
- Jag hade ju haft ont i höften sedan januari. När jag försökte träna aerobics fick jag sluta för det gjorde så ont. Men först när läkaren började fråga stack det upp i huvudet att det kanske kunde höra ihop med cancern.
Det blev höftledsröntgen, som visade en stor tumör i höften.
- Då fick jag göra en speciell röntgen av skelettet, scintigrafi, och sedan fick jag beskedet att cancern spridit sig till skelettet. Jag fick veta att jag inte hade samma chanser som man trott tidigare, men att prognosen ändå var ganska god. Läkaren förklarade att man kunde leva med det här i flera år. Och när jag frågade i hur många år, svarade han upp till tio år. Så det var ju både nedslående och lite uppmuntrande. För varje nytt besked jag fick, däckade jag ihop lite. Men samtidigt tänkte jag att jag skulle visa läkarna att jag är en som överlever.
Tumören i höften strålades och Milo fick börja ta morfin mot smärtorna.
- När man strålar svullnar både tumören och allt runt omkring och det gör ännu ondare. Så tiden efter hade jag jätteont.

Järna gav ro
En släkting hade tipsat om Vidarkliniken i Järna, antroposofernas sjukhus. Dit åkte Milo i oktober.
- Det var en fantastisk vistelse. Den gav hur mycket som helst. Det var olika terapier, god mat, nya mediciner och människor som blev nära vänner för livet. Miljön är så rofylld utan vare sig TV eller radio. På kvällarna satt vi vid den öppna spisen och pratade eller spelade gitarr och sjöng. Där fick jag ett stort lugn i kroppen. Jag har fortfarande kontakt med Järna och äter den medicinen.
Precis innan Milo åkte till Vidarkliniken började det opererade bröstet kännas som en stor stenklump. Det var cancern som var tillbaka.
- Jag fick beskedet i Järna, men stannade ändå kvar mina två veckor.
När Milo kom hem fick hon vänta ett par veckor, sedan togs hela bröstet bort och hon fick börja med cellgifter.
- Jag mådde ändå förhållandevis bra, men håret började ju åka av. Veckan före jul gick jag till frisören. Han satte upp ett stort svart skynke för spegeln och rakade bort allt hår som var kvar. Sedan tryckte han på mig peruken, som jag provat ut tidigare, och drog bort skynket.
Peruken har sin plats i bokhyllan.
- Jag har den nästan aldrig på mig. Bara när barnen ber mig. Att jag tappar håret och svullnar upp är små saker som jag inte bryr mig ett smack om. Frisören hade inte behövt sätta upp det där skynket. Jag är ju likadan inombords som jag alltid varit. Det är hur jag mår som är viktigt. Alla småkrämpor som följer är däremot jobbiga. Till exempel att ena medicinen gör att jag måste äta en annan medicin.

Nya tumörer
Under senvintern och våren blev värken värre igen. Ett tiotal tumörer upptäcktes på ryggraden, från nacken ner till ryggslutet.
- Det var ju ett nytt bakslag. Jag var tvungen att börja med rullator.
Men Milo vägrade ge upp. Hon skaffade hund, en stor krävande blandrashund, som hon gick långa promenader med. Hunden i ena handen och rullatorn i andra. En ny vistelse i Järna gav kraft.
Värken var svår och läkarna beslutade att operera in en morfinpump i ryggen.
- Jag fick en infektion av pumpen och var tvungen att ligga på sjukhus. När jag varit hemma några dagar började jag känna mig konstig. Jag var ute med hunden och upptäckte att jag inte kunde se ordentligt. Efter promenaden stupade jag i säng. Huvudet började värka och jag fick spy. Sedan kommer jag inte ihåg mer. Men LAH kom och ringde efter läkare. Jag fick åka ambulans in till sjukhuset och infektionskliniken, där man trodde att jag fått hjärnhinneinflammation.
Men hjärnhinneinflammationen var tolv tumörer runt hjärnan.
- Jag tog direkt kontakt med min läkare på onkologen, som kom och förklarade vad det innebar. Mina chanser att överleva hade minskat drastiskt. Jag fick veta att det här var något man bara lever med några månader.

Tvekade om strålning
För första gången gav Milo upp.
- Jag kände mig så sjuk och trodde inte att jag någonsin skulle komma hem igen. I det läget bestämde jag mig för att jag vill dö hemma.
Läkarna föreslog strålning, men Milo tvekade.
- Jag visste ju hur ont jag hade när jag strålade höften. Och om jag bara hade en kort tid kvar, ville jag inte må så dåligt den tiden. Läkarna pressade mig inte, de visste ju att jag inte kunde bli botad. Men jag gick med på strålning när läkarna lovade att jag fick avbryta den när jag ville.

Glädjande besked
Strålningen gick över förväntan. Och i dagarna har Milo fått ett glädjande besked, det första på väldigt länge. Några av tumörerna i huvudet har försvunnit och de andra har