"En naturbegåvning när det gäller barn"

- Jag är född i kvarteret Rosen så vad tror du att jag röstar på?
Frågan följs av ett skratt och så fortsätter hon sin egen historia.
Ingrid växte upp i Norrköping. Mamma var sömmerska som också ritade sina egna modeller. Pappan var något av en kändis, i fotbollskretsar. Elof Pettersson hette han men var mer känd som Pelle Lugnet. Han var målvakt, tränare och vice ordförande i IFK Norrköping och en av dem som startade pojklagsfotbollen. När han inte sysslade med idrott, sålde han försäkringar för Allmänna Brand och Liv Hansa.
När ishockeyn kom till Sverige och Norrköping i slutet av 1930-talet tog pappa Elof med Ingrid till rinken. För att hon inte skulle frysa kläddes hon med tidningspapper under kläderna.

En pojkflicka
- Jag var något av en pojkflicka. Jag tyckte pojkarna var mer reko. Flickorna fnissade för mycket.
Ingrid tycker själv att hon växte upp i en underbar familj. Mamma var en eldig teaterapa som ibland klev upp på scenen på Arbis. Pappa var lugnare. Hemmet genomsyrades av sagor, sång och lekar. Det var ett arbetarhem men det fanns en säkerhet i form av farfaderns pengar.

Flera fastigheter
Han hade kommit till Norrköping från Göteborg för att starta en chokladfabrik. Det hade gått bra för honom och han hade köpt upp flera fastigheter i stan och utanför Norrköping. Ingrid minns somrarna i farfaderns sommarhus i Tingsbröten vid Glans strand.
Livet blev inte detsamma när Ingrids mamma dog i september 1943.

Älskar barn
Ingrid genomgick Fröbelinstitutet 1949-1951 på sikte på att bli barnträdgårdslärarinna, i dag kallas hennes jobb förskollärare. Efter det första året reste hon till England för att arbeta som Au-pair i en familj som hade två barn.
- Jag är en naturbegåvning när det gäller barn. Jag älskar dem och de älskar mig, så är det bara.
Åren före utbildningen tillbringade hon i Göteborg och där mötte hon Gud i Baptistkyrkan. Just mötet med Gud blev avgörande i hennes fortsatta liv. Gudstron har genomsyrat hennes liv.
- När jag mötte Gud kändes det som om jag stod i en dusch och min insida blev genomströmmad. Jag kände att jag fick kraft att klara av mitt liv på ett bra sätt.
Sin första man träffade hon via gemensamma bekanta. Sven kom från en bondfamilj i Skåne och under några år i början av 1950-talet försökte Ingrid vara bondmora. Barnen kom snabbt.

Tre pojkar på raken
Det blev tre pojkar i rask följd. Sven, Lars och Peter. Dottern Elisabeth, "du måste skriva Bettan, annars blir hon arg säger Ingrid", föddes 1964.
Det fungerade inte så bra med att vara bonde. Det regnade och regnade minns Ingrid. Med hjälp av svärfaderns pengar kunde familjen köpa ett hus i Hässleholm, där Ingrid startade en barnträdgård. Hon hade öppet tre timmar på förmiddagen och tre timmar på eftermiddagen.
Äktenskapet knakade i fogarna och 1968 flyttade Ingrid tillbaka till Norrköping.
Hon hade fått en lägenhet på Trozelligatan och föreståndartjänsten på Fröbelinstitutets barnkammare.
Åren som ensamstående var tuffa. Ingrid var yrkesarbetande med fyra barn, varav tre tonårspojkar. Före den första löneutbetalningen handlade hon på krita. 1970 mötte hon Bernt. De var ett par i 30 år men gifte sig inte förrän 1990. Bernt dog för fem år sedan.
- Jag trodde inte att man skulle kunna sakna en människa så mycket. Men Bernt var så empatisk. Han såg mig som barnen inte ser mig.

Långresor
Efter Bernts död har Ingrid gett sig ut på några långresor. Hon har bland annat besökt Kina och Lettlands huvudstad Riga. Hon har också genomgått en datakurs men hon blev trött på datorsamhället att hon gjorde sig av med datorn.
Ett stort engagemang har hon också ägnat åt att kämpa mot kommunpolitiker som har velat förändra och som hon anser det förstöra Södertull. I föreningen Värna om vår stad var hon en av de drivande krafterna.

10 000 namn
- Vi lyckades att samla ihop 10 000 namnunderskrifter från människor som liksom vi ville ha träden kvar vid Södertull. Det känns som om vi lyckades. Vad jag förstår kommer bara tre träd att rivas där.
I dag fyller Ingrid 80 år. Människor brukar fråga henne hur hon upplever åldrandet.
- Då brukar jag svara som Astrid Lindgren gjorde, " jag väntar på döden."

"En naturbegåvning när det gäller barn"

Det viktigaste hon har gjort i livet är att gifta sig och skaffa barn. Det tycker Ingrid Sollerud-Kullman när hon ser tillbaka på sina 80 år.