En led för folk och fisk

En hel del människor slöt upp när det var dags för Anna Herrström, kommun­ekolog på Norrköpings kommun, att klippa band på spången strax nedanför platsen där den gamla kvarnen i den nedre delen av Kvarse­boån en gång låg. Främst deltog medlemmar i Kvarsebo hembygdsförening som bidragit till att göra ån tillgänglig. Spänger har byggts på tidigare svårframkom­liga platser och informationsskyltar har satts upp.

– Det är välgjort. Vi har fått hjälp av kvalificerade båtbyggare. Den tidigare kommun­ekologen Kaj Almqvist och jag drog upp riktlinjerna för det här 2012 och sedan när Anna Herrström kom in blev det full fart, säger Jan Moberg, ordförande i Kvarsebo hembygdsförening.

Han berättar om kulturvär­dena och de gamla kvarnarna som tidigare varit i drift. Den första togs troligen i bruk redan på 1300-talet.

– På Vikbolandet hade bönderna det mesta, men de saknade vattenkraften. De upptäckte den här ån och här fanns det bra fall, säger Jan Moberg och berättar att namnet ”Kvarnosaboda” före­kommer i ett dokument från 1377, vilket av forskarna har tolkats som bodarna vid kvarnåns mynning.

Anna Herrström förklarar att syftet med åtgärderna är att göra naturen tillgänglig och att skapa förståelse för de naturvärden som finns och hon passar på att tacka Kvarsebo hembygdsförening för all hjälp.

– Det finns relativt gott om bra lekmiljöer för havsöring här och det finns även stensimpa som är en art som är upptagen i EU:s art- och habitatdirektiv, säger Anna Herrström under vand­ringen längs ån.

Tidigare har det varit betesmark i området, men betet upphörde någon gång på 1950- eller 1960-talet. Sedan dess har lövträden skjutit i höjden kring granarna.

– Det ser gammalt ut, men det går fort när naturen får utvecklas fritt, säger Peter Harrisson som bor i Kvarsebo och startade hembygdsföreningen på nytt 1999 efter att den legat vilande sedan 1970-talet.

Marken täcks av stora mattor av vitsippor som står i full blom, på många håll är ormbunksväxten strutbräken på väg upp och på några platser växer den orkidé­liknande vätterosen som är en växt utan klorofyll som parasiterar på hassel och andra lövträd.

I vattnet förekommer en hel del död ved. Något som är bra, enligt Anna Herrström.

– Det bromsar upp hastig­heten på flödet och minskar transporten av sediment, vilket gör att det skapas lämpliga bottenmiljöer för öringen. Här finns det en hel del, men i till exempel Svintunaån lägger vi i död ved.