De kan själva undra, hur det egentligen gick till när det bar av. Och som ett inslag i Norrköping Pride berättade nu Camilla och Lotta sin historia, i Noaks Arks och RFSL:s lokaler i lördags.
Publiken var, minst sagt, med på noterna. Annat kunde man heller knappast vara, så både allvarsamt och humoristiskt sprakande som detta anförande var. Och eftersom Lotta var hes, så var det mest Camilla som pratade.
Vanliga äktenskap
Om hur de sedan länge varit nära väninnor. Men också i många år – för Camillas del 20 år – levt i "vanliga" äktenskap, med make och med tiden vars två barn. Och på Lottas bröllop den gången, där hade Camilla varit toast master.
Nu hade Camilla redan från början, fjorton år gammal eller så, haft sina funderingar kring killar och tjejer och vad, som egentligen lockade henne mest. Helt säker blev hon då aldrig.
– Jag undrade för mig själv om vi bara var bästisar, eller om det också var något annat. Men så träffade jag redan i tonåren mannen i mitt liv. Och då tänkte jag att skitbra, jag är i alla fall normal...
Bästa kompisen
Genom de många åren fortsatte Camilla och Lotta att umgås, ofta då familjevis. För de fyra barnen var det självklart, att den andra var mammas väl bästa tjejkompis.
– Ja, där bodde man i ett nytt hus med man och barn. Och Lotta och jag satt där och spelade kort...
I längden var sedan äktenskapen inte helt lyckade. En ganska förvirrad tid vidtog också, när de båda var och en för sig kom till klarhet om sin läggning.
Hur få veta?
– Jag testade mina tjejkompisar, frågade vad de skulle göra om de märkte att de var bisexuella. Många trodde då, att det var min syster som jag talade om...
Och så den andra... hur få veta om hon kanske, kanske kände likadant? Hur passera alla tabun på denna väg?
Men båda separerade de nu från sina män, och flyttade till varsitt eget boende.
– Faktiskt vet jag inte riktigt, hur det egentligen gick till när det blev "vi", säger Camilla.
– Men när det väl blivit av, då gick det väldigt fort. Och kär och galen var man ju.
De anhöriga
En hel del i Camillas och Lottas berättelse handlade om det svåraste av allt: Att berätta för de anhöriga, för föräldrarna – och barnen.
Att de skulle skiljas från sina män, det var ju inte så märkvärdigt. Och när de hade "träffat en ny", så var det ju enbart glädjande.
Men sedan... Reaktionerna varierade, men det var verkligen ingen som på direkten sade "Grattis".
"Fy fan, har du blitt en sån", var det i stället någon som sa. Några tog först avstånd. Någon hade anat. Och något barn, som råkat få se vissa sms-meddelanden, hade inte mått bra av det.
Svårast av allt
Allra svårast var det också med barnen. Där fanns ju även oron för, att de skulle fara illa i skolan. Och om det är något som Camilla och Lotta beklagar, så är det att barnen inte kom med tidigare.
Som det nu var blev det en konstig och olustig tid.
– Vi skulle ha den första "familjemiddagen" med barnen, i de nya familjerna. Man ville ju då, att det skulle bli glatt och trevligt. Men det blev ju hur onormalt som helst.
– En väldigt tryckt stämning blev det. Och barnen, de försvann åt varsitt håll så snart de bara kunde...
Började gråta
Med vännerna var det ju ändå lättare, även om många blev förbluffade.
– En började gråta, när hon förstod att jag skulle berätta något allvarligt för henne. Hon trodde jag fått någon dödlig sjukdom. När det sedan "bara" var det där med Lotta, då grät hon av lättnad i stället.
– Men vi har också förlorat några nära vänner, det har vi.
I sex år har de nu varit tillsammans. Under resans gång har saker och ting kunnat klaras ut, och skador repareras.
Då var alla med
När det häromåret var dags för bröllopet, då tycks alla de nära ha varit med i båten.
– Efter den där början har också våra barn varit med på allt. Och de har varit underbara.
– Men ett tag hade det sett ut, som om jag hade gjort slut med min mamma. Det var förfärligt. Först hade hon också vägrat att komma på bröllopet.
– Men efteråt sa hon, att det var den roligaste fest hon någonsin varit på, säger Camilla.