En känslosam resa tillbaka till ursprunget

I Norrköping är Isam Bardaqji en välbekant person. Han har jobbat både här och där, dömt basket och fotboll, är numera rektor för muslimska skolan.
Sina rötter har han visserligen i Syrien, det var där han formades som barn och ung. Men syrier är han ju inte alls. Palestinier är han, en palestinier i Sverige.
Isams far var dock ursprungligen från Syrien, vid hans födelse ännu en del av osmanska (turkiska) riket. Men fadern flyttade till Haifa, gifte sig med en palestinsk kvinna, blev medborgare i Palestina; på den tiden ett brittiskt mandatområde under Nationernas Förbund.
? Min pappa ägde ett hus där vår familj bodde, vi har egendomsbeviset kvar. Vi hade det ganska bra, pappa hade ett företag som lassade och lossade i Haifas hamn.

Familjen fördrevs
Men när staten Israel bildades 1948 fördrevs familjen Bardaqji från Haifa. De segrande sionistiska judarna genomförde den etniska rensning bland palestinierna, som gav upphov till det väldiga flyktingproblemet. Isam var då åtta månader gammal, han har inga egna minnen från Haifa:
? Vi tvingades fly och fick sedan aldrig komma tillbaka. Det var mina föräldrar, tre bröder och en syster. Vi hade en del släkt som också flydde och som stannade i Libanon. Men vi fortsatte till Aleppo.
? Där dog pappa snart. Flykten, att förlora allt, det knäckte honom. Han stod inte ut med att vara fattig. Det blev min äldste bror som fick försörja familjen.

Kort besök
Från det palestinska flyktinglägret Neirab invid Aleppo flyttade familjen efter några år in i själva staden. Det var dit som Isam nu återkom, efter alla dessa år.
En enda gång har han återsett Aleppo efter flytten till Sverige. Det var 1975, på ett kort besök tillsammans med hustrun Faten. Nu, år 2002, var det 26-åriga dottern Mona som följde med Isam på resan.
? Och tänk, basargatorna mitt i Aleppo var precis som på min tid. Där som jag sprang omkring och handlade billigt. Där säljs fortarande allt man överhuvud taget kan tänka sig. Och gränderna därbakom, där jag gick och hälsade på kompisar och där det på den tiden inte fanns belysning, de var också kvar.
Det första Isam gjorde var att besöka föräldrarnas och äldste broderns gravar.
? Det var det jobbigaste i hela mitt liv. Det har känts så svårt, att jag inte var med på min brors begravning.

?Är det inte du, Isam??
Flyktinglägret fanns kvar, nu dubbelt så stort och närmast som en stadsdel i Aleppo. Isam kände igen en del folk där. Säkert gick han också förbi många gamla bekanta på gatan, på snart 30 år hinner man ju förändras. Men det fanns de som förvånat kom fram och sa ?Är det inte du, Isam..??.
? För en del i lägret har det gått ganska bra, de har jobb. Men de lever med sin återvändarkänsla. De äldre pratar om det gamla, många har nyckeln till sin gamla egendom hängande på väggen, och det där går i arv. Folk talar fortfarande om att det är ett
läger som de bor i, de är rädda att förlora känslan för att återvän-da hem, till det som nu är Israel.
I detta Aleppo växte Isam upp under 50- och 60-talen, under tidvis svåra förhållanden. År 2002 är staden sig lik men har blivit så mycket större. Det finns en massa bilar på gatorna, som inte är planerade för sådan trafik. Det finns internetkaféer.

Då oroligt - nu stabilt
Internatskolan och det amerikanska colleget (Isam är uppväxt med arabiska och engelska) som han gick på låg då utanför staden men nu snarast mitt i. Då var det oroligt, med militärkupper som avlöste varandra och med en daglig rädsla, som Isam kände satt i även nu under återvändandet. Ändå är det nuförtiden lugnt i Syrien, regimen är stabil.
? Kaféerna, där folk sitter med sina vattenpipor, de fanns kvar i mängder. Långt in på nättorna sitter folk ute på gräsmattorna och äter och pratar, medan barnen springer runt. Det materiella tänkandet har inte tagit överhanden ännu, det finns fortfarande etik och moral, säger Isam.
? Men, tillägger han, visst finns det de som är väldigt rika också.
Varje kväll i Aleppo träffade Isam och Mona släkt och gamla vänner:
? Vi satt på deras tak och åt härligt. De ville vi skulle träffas oftare, de saknar oss farbröder.
? Och vad pratade ni om?
? En hel del om idrott, några av dem ville komma till Norrköping när det är basket-EM nästa år. Mycket om Sverige, förstås. Mona fick berätta om sina studier, de var mycket intresserade.
? Man pratar om barnens utbildning, om deras framtid. Men man planerar inte så mycket för sin egen del, vad som ska hända om 15-20 år, pensionsåtaganden och sådant. Där menar man att allt beror ju ändå på Guds vilja.
? Svenskar har säkert ingen aning om, hur mångkulturellt Aleppo är. Där finns grekisk-ortodoxa, armenimer, shia- och sunnimuslimer, kurder, alla religioner. Det är nära till Turkiet, nära till Europa. När jag gick i skolan undervisades i alla religioner.
? Förr i tiden fanns också en judisk gata i basarkvarteren. Men judarna flyttade till Israel i mitten av 70-talet, när de syriska myndigheterna tillät dem att emigrera.
? Jag pratade med en, som faktiskt hade träffat en av de där judarna på en resa i England. De hade sagt, att om de bara fick så skulle de vilja återvända till sin gamla gata i Aleppo. I Israel hade de bara blivit andra gradens medborgare.

Aleppo och Hageby
Isam traskade runt i Aleppo, i staden och i flyktinglägret. Han noterade att huset där han växte upp står kvar och att det numera är fullt med paraboler på de omgivande taken. Den lilla moskén i närheten finns också kvar. Men en del är rivet.
Vi pratar om Aleppo ? men platsen är radhuset i Hageby, där vi dricker kaffe och mumsar på läckra bakverk under samtalets gång. Här bor Isam och Faten med tre av de fyra barnen och här står TV:n hela tiden på, låt vara med ljudet avstängt.
Det är olika arabiska kanaler, med ständig nyhetsrapportering. Två barn och två tonåringar har skjutits ihjäl på Västbanken av israeliska armen. Man får se liken i all deras hemskhet, sådant som inte sänds i svensk TV. 9-årige sonen Bilal får sträng tillsägelse att inte titta.
Men om och om igen slår Isam på ljudet, han kan bara inte låta bli. Det här är en verklighet, som han ständigt lever med:
? Titta, alldeles svarta är kropparna. Och se där, huvudet.
Det här är fasansfullt, och så
är det hela tiden. Och världen tillåter det.

Blivit allt svårare
Men vi återvänder till resan, den så känsloladdade; den första hemresan på 27 år. Isam har dragit sig för att åka tillbaka, och allt svårare har det då också blivit för honom att komma iväg. Men nu kände han, att han kunde inte dröja längre. Han fick också en direkt anledning, brorsdottern Danas bröllop.
Det gick av stapeln i staden Homs, mitt emellan Aleppo och Damaskus. Brudens far, Isams bror Zuher, jobbar som civilingenjör inom väg och vatten i Abu Dhabi vid Persiska viken. Zuher har ett hus i Aleppo men bor tillsammans med döttrarna i Abu Dhabi, hustrun är död.
Brudgummen Malik tillhör en syrisk familj från Homs och arbetar även han i Abu Dhabi. Men det var alltså i Homs som bröllopet ägde rum, med båda släkterna och en massa andra personer närvarande.
Isam och Mona besökte också Damaskus, Syriens huvudstad, där Isam studerade 1964-66. För att sedan åka till Sverige på ett Sida-stipendium ? och bli kvar här, eftersom han inte kunde återvända efter det förlorade sexdagarskriget mot Israel 1967.

Saladins grav
? I Damaskus besökte vi Saladins grav, i stora moskén där. Mona har läst om Saladin i Guillous Arn-böcker, och det gjorde det ju ännu mer intressant för henne. Det var en så enkel grav, inget guld. Saladin var Jerusalems befriare, säger Isam.
Jerusalems muslimske befriare, alltså, under korstågen. Saladin befriade Jerusalem från de kristna korstågshärarnas herravälde. Det finns ju, för den som inte det visste, även en muslimsk version av korstågens historia.
Född i Palestina/Israel således, uppväxt som palestinier i Syrien ? men hela vuxenlivet i Sverige. 54 år gammal kan Isam Bardaqji lätt känna sig kluve

Information till våra läsare

En känslosam resa tillbaka till ursprunget