Förväntningarna innan? Skyhöga. Jag skojar inte när jag säger att jag hoppade upp och ner bokstavligen när premiärdatumet släpptes. Den första trailern gav oss vinkar om en film som innehöll allt en toppkomedi behöver: amerikansk politik, aktningsvärda komiker och en hysterisk rolig drabbning mellan kungarna av skratt. När jag satte mig i biofåtöljen visste jag nästan att de där förväntningarna bäddade för en besvikelse.
Will Ferrell spelar Cam Brady, en demokratisk kongressman som alltid ställt upp utan att ha en motståndare. Det enda han behövt göra i sin politiska karriär är att skriva på ett papper, ställa sig på scener och säga ?Amerika. Jesus. Frihet?. En dag bestämmer sig bröderna Motch för att de vill ha en lättstyrd kandidat som kan utmana Brady och leverera mer pengar till deras redan stora plånböcker. Marty Huggins blir den utvalde, spelad av Zach Galifianakis.
Och så börjar det, rivalerna smutskastar varandra hejvilt och det finns till synes inget dumt som karaktärerna i filmen inte kan ägna sig åt. Som tittare kan man både skratta åt och förfasas över den otroligt skitiga nivån. Fast då glömmer man att amerikansk politik idag är en arena där politiker utan problem ägnar sig åt att skicka bilder på sina könsorgan till älskarinnor. I den kontexten är ?Rivalerna? inte så väldigt överdriven.
Will Ferrell och Zach Galifianakis leverar båda det de förväntas. Ferrell med sin förtjusande blandning av arrogans och välmening. Galifianakis är såsom oftast otroligt enerverande men lyckas också spela en riktig människa.
Filmens balansgång mellan satir och slapstick fungerar ibland, men inte alltid. När Jay Roach dessutom försöker blanda in optimism i mixen så är jag inte säker på att det håller. Filmen ger klart mer den första halvtimmen där ledordet är skandalös. Antingen är det en film som vill för mycket, eller en film som inte vågar fullt ut driva med dem den försöker driva med; politikerna och extremhögern. Satiren får tyvärr ge vika. Så visst, när filmen var slut var jag lite besviken.
