Ellika vurmar för Norrköpings gamla biografer
Någon som vurmar mer för Norrköpings svunna biografer än Ellika Kyndel är nog svårt att träffa på.Hon har dokumenterat dem alla, och hon är helt inställd på att arbeta vidare med ämnet. Trots att hon själv aldrig upplevt dessa gamla salonger.Hennes farfarsfar och farfar tog aktiv del i Norrköpings äldre biohistoria. Men när Ellika kom till stan för fem år sedan återstod bara tomrummen efter vad som en gång varit.
Ellika Kyndel i en av de få gamla biografmiljöer, som finns kvar - om än bara till nöds. Lokalen, f d Skandia vid Drottninggatan, är ju numera biljardhall. Dock låter sig den gamla biomiljön, som här uppe på balkongen, ännu avläsas och kännas. Efter nedläggningen 1983 drev Tjadden Hällström teater här i ett antal år. Foto: Niclas Sandberg (011-200 464) niclas. sandberg@folkbladet.se
Foto:
Men den allra djupaste drivkraften var den där särskilda magin, som de riktiga biografsalongerna förmedlar. Den som nu 31-åriga Ellika också själv fick uppleva som barn.
Hennes första, och så helt överväldigande, upplevelse av biosalongens magi var på Park på Sturegatan i Stockholm någon gång kring år 1980. Dit gick då Ellika med sin pappa och såg Gösta Ekman i Papphammar.
- Pappa har alltid sagt, att det inte går att övertyga någon om magin i en biografsalong. Det är en upplevelse som man antingen har, eller också har man den inte.
Släkttraditioner
Nu finns det, något lite längre tillbaka i släkten Kyndel, stolta biograftraditioner knutna just till Norrköping. Farfar Arne Kyndel var maskinist på Grand, som han också hade hand om. Han gick bort tidigt, Ellika fick aldrig träffa honom. Men han tillhörde ju den släkthistoria, som hon hörde berättas om under uppväxten.
Och farfars far, Otto Andersson, han var rentav biografkung i Norrköping på 20- och 30-talen, med bl a Odeon (Trädgårdsgatan 4) och Biografpalatset (senare Rialto i S:t Persgatebacken).
Här kan vi heller inte låta bli att nämna hur biografkungens söner, Arne Kyndels bröder alltså, spelade musik till tidens stumfilmer. Det var de, som lite senare skulle bli berömda som Kyndel-kvartetten.
Men då på 20-talet väckte de Norrköpingspolisens uppmärksamhet. Det sågs där som olämpligt med minderåriga i farten i en socialt såpass tvivelaktig miljö som en biografssalong.
En annan släkting, Majsan Kyndel, var föreståndare för Skandia-biografen in i det sista på 1980-talet. Och allt det här fanns ju i bakgrunden, när Ellika för fem år sedan började studera konstvetenskap vid Linköpings Universitet men då valde att bosätta sig i Norrköping.
Gick till slut
Hon fick ligga i en del för att få igenom sin uppsatsidé om Norrköping biografer. Till slut accepterades dock, att arkitektur och design på biograferna kunde lämpa sig för konstvetenskap. Ellika följde sedan också upp med en C-uppsats, som handlade mer om Sverige i stort men hade visst fokus på Norrköping.
Forskningen kring Norrköpings nedlagda biografer kunde stundom driva henne till förtvivlan. De var elva som flest, på det 1940-tal som tillsammans med 50-talet var rekordåren för biograffilmen. Men det fanns ju nästan inget sparat om dem.
Ellika kunde få höra historier om hur hela biografinredningar körts bort i containers. Efterhand rann dock en del material till, det gick att skriva uppsatsen. Idag finns också i varje fall hjälpligt mycket om Norrköpings biografers historia.
Som teatern
Ack, alla dessa gamla biografer... där de ju i så hög grad låg längs Drottninggatan. Med Grand, Saga, Röda Kvarn, Skandia, Sandrews, Aveny - och så City strax in på Repslagaregatan.
Ellika kan berätta om dem alla. City från 1952 (i direkt anslutning till Lilla Teatern) var en riktigt mysig biograf, med sina röda stolar och längs väggarna belysning formad som filmremsor. Tacknämligt, fast ju samtidigt lite vemodigt, är att detta är den enda av Norrköpings biografer som någonsin blev dokumenterad.
En fotograf knuten till IOGT-NTO insåg nämligen, i anslutning till att biografen skulle slå igen, att detta borde bevaras till eftervärlden. Därför finns nu på Stadsmuseet ett antal fotografier med både exteriör och interiörer.
Odeon var byggd som en teater, och alldeles som på teatern var det upp som ridån dä gick - i stället för åt sidan, som ju blev det för biograferna karakteristiska. Stilberoendet av teatern var något, som biograferna med tiden frigjorde sig från.
Sin egen stil
- Man struntade i balkongerna, som var ett arv från teatern. I stället lät man golvet i biografsalongerna börja luta. Man inredde med teak och mahogny, och golv i liknande stil. Och bekväma fåtöljer, ofta från NK som var den stora biografinredningsfirman.
Med funktionalismens genombrott fick den svenska biografen sin egen stil, vars konstnärliga värden enligt Ellika starkt undervärderats. Antagligen därför att bio var ett genuint folkligt nöje, och ingen riktig finkultur.
Inne i det, som numera är Bonus mittemot Spiralen, finns fortfarande kvar armatur från gamla Aveny-biografen. Den som en gång var stadens största.
- 700 platser, byggd 1940 i funkis när den var som mest stram. Med interiör i teak, soffor i skinn, dryckesfontän i foajén, rundad biljettlucka i krom och glas, en soffa som gick runt en pelare. I taket var det fullt med speglar, en tidning skrev att tack vare dem kunde damerna kontrollera att hatten satt som den skulle...
En viktig plats
I dessa gamla biografer var foajén viktig. Så var den ju också något helt annat än den matosstinkande väntsal, som dagens Filmstaden har att erbjuda sina besökare.
- Foajén var ett rum att samlas i och umgås lite mer intimt, innan man trädde in i salongen. Den fungerade också som ett långsamt sätt för ögat att vänja sig vid mörkret inne i salongen. Allting började vid biljettluckan, säger Ellika.
- På den tiden var förstås biografsalongen också som en annan värld för folk, fjärran från den trångboddhet som man själv levde i.
Dessvärre, kan hon konstatera, är vår egen Filmstaden så fjärran från all biografmagi som gärna tänkas kan. Den är, säger hon, närmast en skymf. Här är allt fullständigt fel, från foajén till de anonyma salongerna där man inte kan skilja den ena från den andra.
Kan återskapas
I Stockholm finns i alla fall några biosalonger med det där magiska kvar. Park, där hon hade sin första stora bioupplevelse och som fick överleva biografdöden. Rigoletto på Kungsgatan, med dess väldiga, totala biovärld.
För Norrköpings del kan Ellika nu bara hoppas, att Harlekinen - som ambitionen i varje fall är - ska kunna få sin fortsättning i f d Sandrews 70-talslokaler i källaren till Linden. För även om det kan se så ut idag behöver inte den magiska biosalongen tillhöra en svunnen guldålder.
- Nej, jag är säker på att magin kan återskapas. Och naturligtvis behöver det inte alls vara nyklassicism eller funktionalism, som de gamla biograferna, för att vara mysigt.
- Och, tillägger hon, om man förstår Cinema Paradiso, då förstår man också vad det är för magi som det handlar om.
(Cinema Paradiso är den gripande filmen om en liten pojke på Sicilien, som fascineras av maskinrummet på den lokala biografen. Han blir maskinistens hjälpreda.)
Ellika har även satt sig in i filmbranschens mer tekniska aspekter, hon har utbildat sig till biografmaskinist och kör filmer på Harlekinen. Till exempel just nu i Flimmerveckan, där hon också på onsdag ska hålla föredrag om Norrköpings gamla biografer.
Utraderad
Som det alltså, när hon själv flyttade till släktens gamla stad, inte längre fanns mycket till spår kvar av.
- På andra håll kan Filmstaden i alla fall vara en ombyggnad av någon gammal biograf. Men i Norrköping var det inte så. Här var hela den gamla biografvärlden nästan som utraderad.
Men nu har den alltså fått leva upp igen, i minnets och dokumentations form.
Ellika Kyndel hoppas kunna gå vidare med sina projekt. Hon vill skriva en bok med mer tvärvetenskaplig dokumentation om Norrköpings forna biografer. Och det skulle inte förvåna oss ett dugg, om hon också ser till att göra det.
Så jobbar vi med nyheter