"Egentligen borde jag inte leva"
Jan Asplund är som katten, med nio liv. Just nu känns det som han lever sitt sjunde eller åttonde liv. En hjärtoperation, ett barn, nytt jobb och med en bok utgiven har mycket hänt i hans liv, sedan vi sågs sist. - Egentligen borde jag inte leva. Jag har gått över minfält, klarat operationer och varit så nära att krocka med tre älgar.
Då, i februari 1998, var han på första sidan av Folkbladet. Nu berättar vi vad som har hänt i Jan Asplunds liv.
Foto: Kjellberg Anita
Det är på jobbet som vi träffas, i församlingshemmet. Han sitter nersjunken i den där gosiga och röda soffan, som står i rummet där ungdomarna brukar hålla till. Det är inte alldeles lätt att hänga med i allt det som har hänt, sedan vi sågs sist. Men det som präglar och har präglat livet är den hjärtoperation som Jan Asplund tvingades att genomgå under våren 2006. - Jag trodde först att jag var dåligt tränad. När jag var ute och gick kändes det som om jag hade en sandsäck över bröstet. En ofantlig tur
Han förträngde hur han kände och väntade med att söka läkare. Tester och undersökningar visade senare att han hade haft ofantlig tur som inte hade drabbats av hjärtinfarkt. Fem av hans artärer var igenslammade och blodet hade svårigheter att ta sig fram. Det uppstod komplikationer i samband med bypass-operationen och han tvingades dessutom att operera benet. Återhämtningen skedde i ett alltför snabbt tempo. Den relation som han då hade, höll inte. Så här efteråt inser han också, att han inte skulle ha rivstartat på det nya jobbet i Krokek. Pappa vid 47
En tidigare relation hade resulterat i Emelie, som i dag är sju år. Jan Asplund har sedan tidigare en son, samt två bonusbarn. Nu blev han pappa igen, 47 år gammal. - Emelie är en smart, lugn tjej. Precis som jag, så vågar hon prova saker. Dottern är orsaken till att han fortfarande bor i Skärblacka, för att Emelie ska slippa att pendla mellan sina föräldrar. Ofta tar han henne med ut i skog och mark. Naturen är viktig och "känns som hemma". I sitt skrivande återvänder han ofta till naturen. Huvudpersonen i hans första bok - Mannen - iscensätter sin egen död efter hustruns död. Han drar sig undan till skogen. Bokens karaktär är trött på civilisationen och människors konsumtionsjakt och där pengar tycks vara drivkraften för allt mänskligt agerande. - Jag började att skriva på min första bok redan 1986. Jag hörde en forskare på radion prata om klimatförändringarna och började fundera över hur vi lever våra liv. Jag har rest mycket i världen genom min FN-tjänstgöring och fått en annan bild än den vi får genom teven. Min dåvarande fru blev trött på mitt gnällande och tyckte att jag skulle skriva en bok. Kanske barnbok?
Boken gav han ut själv och det kostade honom 20 000 kronor. Bok nummer två är redan färdigskriven. Han har kommit halvvägs på den tredje och avslutande delen om Mannen, som är huvudperson och som har tydliga likheter med honom själv. Om böckerna blir utgivna beror på om han har pengar att bekosta ännu en utgivning. Men han tänker fortsätta att skriva och har massor av idéer. Kanske blir det en barnbok så småningom? Han gjorde debut på bokmässan förra året och läste ett stycke ur sin bok, för en skara av åhörare. Fast det känns ändå som han värjer sig lite inför att kalla sig författare. - Fast jag har skrivit en bok, då är jag väl författare? Om ekonomin tillät skulle han skriva på heltid och bo delar av året utomlands, gärna på Cypern. Klimatet så här års är inte bra för hans kropp men han håller problemen i schack med fiskolja.
Så jobbar vi med nyheter