Det är olika här som där. Många skolor och fritidsgårdar har samlat pengar för att barn runt om i världen ska få tillgång till det som för oss är självklart. En del elever har funderat över just den saken och det faktum att man inte alltid uppskattar det man har. Nu gäller ju inte det bara just elever och deras skolgång. Vi är många som missar att dröja uppskattande vid det vi har.
Att var på väg må vara en god sak, möjligen, men att uppskatta det man har kan man bara göra i nuet. Nu menar jag inte det där med att fota sina goda måltider eller finaste vänner i världen och visa upp kalaset på Facebook. Mer att uppskatta just i mötet, just när det sker. Vi som går om kring lite känslomässigt skadade kan, i det varma tindrande julljuset, liksom passa på att säga det där vi faktiskt vill säga. Det där som sitter fast i någon sorts oro för att det inte ska välkomnas, räknas eller vara ömsesidigt. Många av oss blev inte de fria människor vi kanske hade kunnat bli.
Det är väl när man ser och uppskattar det man har som man fullt ut kan förstå vad andra saknar. De fyra ljusen får brinna för barns bästa, här och runt om i värden. Kanske också för barnet i oss alla, för det vi ville bli men inte blev. Men framför allt får mina ljus brinna för drömmen om att allt är möjligt.
När man nu som gubbe inser vilka konsekvenser de småsår som man burit med sig fått kan man ana vilka sår barn som lever i krig kommer att bära med sig. När man ser hur illa barn far som utsätts för mobbning under en längre tid kan man ana hur barn drabbas som lever i fruktan för sina liv. Frågar du barnen är det självklart att man ska hjälpa dom som har det svårt. Dom bär den där godheten och tilltron som somliga av oss vuxna tycks förlorat på vår väg genom livet.
För att återvända till Astrid Lindgrens berättelser så låter hon just den där godheten sätta sig upp mot vuxenvärlden i Ronja Rövardotter. Ronja finner sig inte i det hennes far gör, ”tvi dig Mattis” säger hon till den pappa hon älskar men som gör så illa. Ronja och Birk bryter mönstret för nya vägar och vägrar att vara rövare. Det finns någon sorts kraft i det goda även det goda kräver någon sort bördig jord att växa i.
Jag har lärt mig så mycket under den här hösten, i varje samtal med elever som har det svårt har jag lärt mig. Att vara avvikande i skolan är ofta svårt och även om gränsen mellan det och att vara som vem-som-helst är hårfin blir det tydligt när man väl hamnar utanför. Det där med att slå mot avvikande eller kanske snarare att tilldela andra rollen som avvikande ser jag som rädsla, osäkerhet eller tävlan om utrymme. Drivkraften är inte ondska. Ändå sägs och görs så många fruktansvärda saker i våra skolor. Självklart är fostran en viktig del. Närvarande vuxna behöver sätta gränser lika konsekvent och tydligt som man alltid söker det goda i varje barn .”Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem,” som Astrid formulerade saken. Du och jag, Astrid.
”Barn är vuxna som växer upp”, så förklarade en kille i 7an betydelsen av att få vara delaktig, jag tror att han menade just att hur man är som vuxen hänger ihop med hur man haft det som barn. Med detta inte sagt att allt blir bestämt av det svåra man drabbas av som barn. Nästan allt är ändå möjligt. Vi samlar allt vi är med om och när det goda kraftigt överväger öppnar sig möjligheter även om somliga sår sitter fast djupt djupt inne.
Jag passar på att önska dig läsare en riktigt God jul. En extra hälsning till dig som i vardagens stress kom fram och berättade om hur mycket du uppskattar mina krönikor. Jag som alla behöver sånt. Det är i samspel med andra vi finner mening. Det är utifrån hur andra ser oss vi ser oss själva. Så just därför, passa på att med julen som alibi säga en del av de saker du vet att du borde säga. Dröj en stund vid det du tar för givet.
- Finns det några snälla barn?
- O ja, överallt!