Norrköpings symfoniorkester som under spelåret firar hela 100 år satsade stort på säsongsstarten igår med ett gediget program. Man kan säga att publiken fick det den inte visste att den ville ha för att generalisera en aning.
På programmet stod inte alls lättköpt eller insmickrande musik, snarare ton och text som krävde en hel del av lyssnaren. Skönt! När dessutom solisten Miah Persson tvingats lämna återbud i allra sista stund kan man tycka att kvällen liksom var ute på tunn is, men icke alls!
Bett i rösten
En alldeles enastående ersättare fanns i Susanna Andersson, med en sopran som kunde skära i smör. En älskvärd klang, egaliserad på både höjd, bredd och djup som hon dessutom behandlade intelligent och förnuftigt. Som solist i Brittens riktigt kniviga Les Illuminations berättade och förklarade hon Rimbauds knepiga franska text.
Med bett i rösten men samtidigt mjukt inbäddad och med tydlig kant i fraseringarna fick vi den dramaturgiska linjen klart och tydligt. Elastiskt och skönt i nära samklang med orkesterns täta och säkra bottenklang blev den komplexa tonsättningen angelägen. Jag tror dessutom att Susanna Anderssons väl genomtänkta andningsteknik gav den extra skjuts som dessutom gjorde sången så välintonerad.
Jag tänker att hon med sin erfarenhet av stora scener världen över lärt sig att disponera rösten ekonomiskt och relevant. Dirigenten Stefan Solyom lyfte in orkestern, finlemmat och stilrent men samtidigt med tyngd mitt i det fjäderlätta.
Det blev en flott och kärnfull avslutning och ett komplicerat stycke musik blev lite mer begripligt. Mahlers 4:e symfoni spelades efter paus, en hel timme av rytmiska utflykter och harmoniska överraskningar. Vi hamnade rakt in i tonaliteten där dirigenten hittade och förmedlade strukturen. Det ljusa och uppåtsträvande blev grundbulten hos Solyom och orkestern hängde på med ett varsamt spel. Distinkt och med mycket luft i systemet fick vi i andra satsen tid för egna tankar och ibland hamnade mina hos de stora romantikerna, mycket tack vare duktiga klarinettister, ja hela träblåset var vässat.
Extra glans
Tredje satsens mjukt kluckande vågskvalp sköljde över oss, överlappade av hårt kantiga infall och tungt ödesmättade dragningar. Väl över i den sista satsen var det åter dags för sopranen Susanne Andersson som gav extra glans åt slutfallen i varje avslutande fras. Det fanns en bärighet över hela linjen trots att hon egentigen inte har djupet lika naturligt som höjden. Uvertyren som inledde konserten, Sjostakovitjs "Festuvertyr" erbjöd en häftig start och spelet var finlemmat mitt i det maffiga. Vi fick en musikalisk fest som inledning på 100-årsjubiléet!