Dilemmat för handläggaren
- När de enda ord, som personen har kvar, är "Nej, jag vill inte!". Och ingenting fungerar runtom. Vad gör man då?Säger en kvinna, som fungerar som god man åt tre äldre människor. Att det i alla lägen ska vara den enskildes vilja som gäller skapar också problem.
Felet har då, som det uppgetts, varit att detta skett mot vederbörandes vilja. Som vi redogjorde för i gårdagens tidning är det den enskildes vilja som gäller, om så vederbörande skulle vara dement. Inte vad de anhöriga vill.
Men i verkligheten uppstår då, säger den kvinnliga gode mannen som kontaktat Folkbladet, en del mycket svåra konfliktsituationer.
Förstår dilemmat
Hon vill inte framträda med namn men berättar om situationer, som kan uppstå. Hon tycker också, baserat på vad hon läst i tidningarna, synd om den avstängda handläggaren. Hon förstår de dilemman, som denna måste ha suttit med.
Av de tre gamla, som hon själv är god man för, beskriver hon en som förvirrad, en kan inte ta vara på sig, den tredje är dement. Någon av dem känner inte ens igen henne, när hon kommer på sitt veckobesök.
- Det är åldern, i sina tidigare liv har de alla tre varit hur aktiva som helst. Men hur gör man, när ingenting längre fungerar runtomkring någon? När folk kanske hamnar i ren misär. Det finns många, som inte ens vill släppa in hemtjänsten. Många som inte vill någonting överhuvud taget.
- Det enda som de har kvar att säga är "Nej!". Och hur gör man då, som god man, som biståndshandläggare...
- I något läge måste ju då någon gå in och säga: Det här går inte längre. Vad han eller hon själv än säger så går det inte längre. De fallen finns, och de är många här i stan.
- När det gäller en av dem som jag blivit god man för, en kvinna, så var det grannarna som satte igång processen med att hon fick hemtjänst och att hon fick en god man. Några anhöriga finns inte.
Vägrar att flytta
- Hon vägrar att flytta till någon institution. Nu har hemtjänsten satt in så många insatser att de håller på dygnet runt kring henne. Själv vet hon knappt var hon är. Hon kan inte skilja på dag och natt, ringer på hos grannarna vid alla tider på dygnet. Och grannarna, de klagar förstås.
- Hon ska vara kvar hemma, i varje fall ett tag till, med all den hjälp som hon har. Men ingenting fungerar för henne...
Gå på knäna
Vår kontakt pekar också på hur anhöriga kan gå på knäna, kanske böna och be biståndshandläggaren om avlastning. T ex genom att den gamla föräldern tas in på särskilt boende.
Men då är det, som framgått, den gamles egna vilja som ska vara helt styrande för biståndshandläggaren. Detta föreskrivs också, glasklart, i socialtjänstlagen.
- Säger han eller hon "Jag vill inte flytta", då står vi där. Allihopa.
Mot den här bakgrunden uttrycker vår sageskvinna sin sympati, eller i varje fall förståelse, för den nu avstängda biståndshandläggaren.
Som, efter vad det framkommit, tycks ha "gett efter" för anhörigas påtryckningar. Hon har beslutat om överförande till korttidsboende eller enskilt boende, och enligt uppgift då utan att de berörda gamla varit riktigt med på noterna. De exakta omständigheterna har dock inte framgått.
Boven i dramat
- Hon har säkert haft många olika grupper, som har tryckt på. Hemtjänst, grannar, anhöriga som inte orkat. Alla har de tyckt att den här lösningen blir bra, när personen nu inte längre klarar sig själv. Och sedan blir det då den här handläggaren, som hängs ut som boven i dramat.
- Hon kanske har varit för lös i sina bedömningar, det är ju mycket möjligt, vad vet jag. Men jag förstår hennes dilemma. Hon försökte nog verkligen göra något åt de här situationerna. Och det är då otroligt svåra beslut, som det handlar om.
- Jag tror att hon varit hygglig, låtit sig övertalas. Så jag tycker synd om henne, det måste jag säga.
Så jobbar vi med nyheter