"Det viktigaste är att bara finnas där"
- Det viktigaste just nu är att bara finnas där för den som sörjer. Att orka stå ut med den personens sorg.Det säger Lillemor Björling, sjukhuspräst vid Vrinnevisjukhuset, och en av dem som ingår i kommunens krisgrupp.
Att finnas där, att lyssna, att fixa praktiska saker. Det är det viktigaste just nu som den kan göra som har en granne eller en vän som drabbats av sorg i och med katastrofen i Asien. Lillemor Björling är sjukhuspräst vid Vrinnevisjukhuset och har i sitt yrke mött många människor mitt i sorgen. FOTO: JANNE FORSBY
Foto:
Men hur möter man någon som är i sorg? Vad säger man?
- Det finns inte någon färdig mall, säger Lillemor Björling, som i sitt arbete mött många människor som varit i svåra situationer.
- Det viktigaste är ändå att faktiskt göra något. Att söka upp den som sörjer, men inte förvänta sig tacksamhet för detta. I början handlar det mest om att finnas där. Att fixa fika och andra praktiska saker, att hålla om, att lyssna. Så småningom kommer den sörjande att ta in det som har hänt bit för bit. Men det tar tid.
På arbetsplatser kan man ta hjälp av företagshälsovården om någon arbetskamrat är saknad. Skolor och förskolor kan söka hjälp från exempelvis församlingspräster.
Arbetar uppsökande
Även krisgruppen arbetar uppsökande. Många drar sig för att ta kontakt med gruppen, men har egentligen behov av hjälp.
- Sorg är ingen sjukdom. Men man kan behöva psykologisk hjälp om sorgen fastnar. Och vid sådana här extrema händelser behövs också psykologhjälp för att kunna komma vidare.
Just nu är de flesta som varit med om flodvågen fortfarande i chock. Hoppet om att de anhöriga fortfarande lever finns kvar så länge de inte identifierats som döda. Lillemor Björling har tagit emot många samtal i kriscentrat hittills. Hon berättar att de som ringer ofta är vänner och grannar till personer som varit i Thailand.
- De frågar hur de ska bete sig och de berättar om hur dåligt de hemvändande mår. För även den som har överlevt kan må dåligt och behöva hjälp. Alla som har varit där har hört saker, sett saker och känt lukter. Alla sinnen har bidragit till de bilder som nu sitter väldigt hårt fast på näthinnan.
Nationell sorg
- När det handlar om så pass många barn som här så påverkar det också så mycket mer, sorgen går djupare. Många som inte alls känner någon personligen som drabbats känner också en stor sorg. Det här blir som en slags nationell sorg, som vid Estonia.
Lillemor Björling var även med i kommunens krisgrupp vid Estoniakatastrofen.
- Det sorgearbetet var annorlunda. Då var rusningen till kriscentrat stor i början, men sedan avtog det. Nu kommer det att handla om ett behov som kan finnas väldigt länge.
Hon säger att så småningom kommer man på arbetsplatser och förskolor exempelvis tvingas ta ställning till svåra frågor som hur man ska agera när saknade inte har återfunnits. När ska man tömma skrivbordet som tillhör en saknad? En fråga det inte finns ett enkelt svar på.
Viktigt med begravning
Något som är ett viktigt led i sorgearbetet är att begrava den döda. Men det kommer inte alla att kunna göra. Likadant var det efter Estonia.
- Men då höll vi minnesgudstjänster istället för begravningar. Vi ställde ett ljus framme i kyrkan som man kunde ställa blommor och ljus runt omkring. Och så höll vi en ritual liknande den på en begravning.
Än så länge har Lillemor Björling inte någon aning om hur många norrköpingsbor som faktiskt drabbats av flodvågen. Och än är inte alla som överlevt tillbaka i Sverige.
- Vi vet att norrköpingsbor fortfarande är kvar i Thailand och söker efter anhöriga, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter