Det var i högstadiet det började för Maja. Hon mådde dåligt, men kunde inte sätta fingret på vad det var.
– Jag pratade inte med någon, för min uppfattning var att ska man må dåligt måste det ha hänt något. Och det hade det inte, säger hon.
I efterhand kan hon dock se att det vara flera saker som hade hänt. Hennes farmor, som hon stod nära, fick demens och Maja kände också prestationsångest och hade höga krav på sig själv med betyg. Med tonåren kom också tankarna på livet och framtiden.
– Jag skulle kalla det en depression. Det var som ett grått filter över allt och ingenting kändes roligt.
Den utlösande faktorn blev när hon började sommarjobba på ett kafé. Tempot var högt och mattiderna oregelbundna. Både Maja och kollegorna kunde känna sig illamående och äcklade av mat. Andra kunde kanske släppa känslorna och tankarna kring maten, men för Maja blev det ett sett att få kontroll. Maten och vikten blev något konkret, något hon kunde ta på till skillnad från känslor. Hon började gå ner i vikt och satte ständigt upp nya viktmål. Då hon i trean i gymnasiet flyttade hemifrån eskalerade beteendet.
– Då skulle jag sköta allt själv och det fanns inte längre samma rutin med att till exempel äta middag tillsammans när jag kom hem.
Till en början fick det henne att må bra, men i takt med att energin började ta slut och frågorna om hennes mående hopa sig bröt hon tillslut ihop. Maja fick kontakt med BUP, barn och ungdomspsykiatrin. Där konstaterade de att hon led av en ätstörning, något Maja först inte höll med om.
– Jag fattande inte att det var ett problem. Ätandet var väl inte problemet, det var ju att jag mådde dåligt!
Med tiden accepterade hon diagnosen och påbörjade behandling, men en flytt till en annan stad var nära att slå omkull allt. Maja upplevde inte vuxenpsykiatrin i den nya staden som lika bra och sjukdomen höll henne i ett fortsatt grepp. Det var först när hon själv började känna tydliga negativa konsekvenser som vändningen kom.
– Jag frös mycket, jag var yr, jag hängde inte med längre och jag orkade inte göra saker. Det var läskigt hur kroppen sa ifrån rent fysiskt, det gjorde mig rädd och trött på sjukdomen.
Ätstörningen hade nu hindrat henne från så mycket, hon hade slutat med sitt stora intresse ridning och insåg att hon kanske inte skulle kunna göra allt hon ville – på grund av sjukdomen. Då bestämde hon sig för att ge friskheten en ordentlig chans.
– Jag gick in med en helt annan inställning. Jag bestämde mig för att jag måste våga berätta hur det verkligen är och jag måste hitta andra sätt att hantera min ångest, säger hon och berättar att hon också vände sin syn på kroppen – från hur den ser ut, till vad den kan göra.
Idag är Maja helt frisk. I Norrköpings lokalgrupp i riksföreningen mot ätstörningar, Frisk och fri, vill hon informera och hjälpa andra. De flesta som lider av en ätstörning har vad som skulle kallas normalvikt, påpekar hon, och som närstående är det istället personens mående man ska lägga fokus på.
– Närma dig med att fråga hur hen mår. Säg att du är orolig och visa att du finns där.
Hur vet man att man själv lider av en ätstörning?
– När det mesta man tänker på kretsar kring att äta, kost och träning. När ingenting annat är riktigt viktigt och man mår dåligt av att äta vissa saker eller om man missar ett träningspass.
Det har länge funnits en bild av att ätstörningar är något man får leva med, men det stämmer inte. Vården har utvecklats mycket och hälften eller fler av alla som kommer i behandling är diagnosfria efter ett år. Precis som för många andra sjukdomar har forskarna också gett upp idén om en enkel förklaring. Många faktorer bidrar till att utlösa och upprätthålla en ätstörning och orsaken är troligen en kombination av psykologiska och biologiska riskfaktorer, tillsammans med utlösande miljöfaktorer. Att banta, eller gå på någon diet, kan också trigga igång en ätstörning.
Maja menar att vi alla kan bidra till att minska problemen genom att tänka på hur vi pratar om mat och träning:
– Istället för att prata om nyttigt och onyttigt kan vi prata om det vi tycker är gott! Och så borde vi prata mer om rörelseglädje och vardagsträning. Sen måste vi också säga snälla saker om våra kroppar, kroppen är inte ett förändringsprojekt – den är bra som den är.