"Det var inte bättre förr"

- Det började redan innan jag fyllde och har fortsatt efter. I går var flickorna här. Jag fick vin i födelsedagspresent, jag vet inte om de tror jag ska bli alkoholist nu när jag är gammal. Men jag satte fram en karaff till flickorna och innan de gick var den nästan tom.
Flickorna, kamrater från Moa-cirklar, är mellan 85 och 90.
- Jag är äldst. Vi har så kul tillsammans. "Jag tog mig i alla fall upp i dag", brukar vi säga när vi ringer till varandra.
Stina är född i Oxelösund, i kökssoffan hemma i banvaktsstugan. Föräldrarna var båda engagerade inom nykterhetsrörelsen och de var också mycket politiskt medvetna.
- Det diskuterades mycket politik hemma.

"Rena kontaktförmedlingen"
När Stina var 18 år gick hon med i socialdemokraternas ungdomsklubb i Oxelösund. Där var det mest manliga medlemmar. Men i Nyköpingsklubben var det flest kvinnor.
- Därför brukade vi ha kamratmöten mellan klubbarna.
Och där träffade Stina sin Georg.
- Det var många som träffades på det sättet, klubbarna var rena kontaktförmedlingarna. Inte så konstigt kanske, man hade ju samma intressen och tyckte lika.
Georg blev ombudsman på Textilettan i Norrköping och Stina flyttade med honom till Norrköping.
- Det tog lite tid att bli accepterad av östgötarna, men sedan var det någon som tyckte jag var ett bra blomster och plockade in mig i socialdemokratiska kvinnoklubben.
Stina blev snabbt en engagerad kvinnoklubbist.
- Man tror man ska få ett politiskt uppdrag, men det ena ger det andra. Det händer mycket när man kommer in i politiken.

Vägrade koka kaffe
Tillsammans med Herta Johansson åkte hon runt i länet och bildade nya kvinnoklubbar.
- På den tiden inskränkte sig kvinnornas politiska engagemang till att koka kaffe åt männen.
Stina Lindgren kallar sig själv för agitator. Och det sågs inte alltid med blida ögon när hon kom ut på småorterna.
- Men när männen bad att jag inte skulle starta någon kvinnoklubb sa jag bara "nej, det gör jag inte om kvinnorna får vara med och inte bara koka kaffe".
På ett år startade Stina tio kvinnoklubbar i Östergötland.

Tio klubbar
- Vi fick in kvinnorna i det politiska arbetet.
Men det var ett arbete som tog mycket tid. Stina åkte tåg och buss till alla östgötska orter, både små och stora.
- Skulle man till Skänninge fick man åka tåg till Mjölby och byta. Och när man skulle hem fick man vänta till tre på morgonen innan tåget till Norrköping kom.
Hemma hade Stina två små barn.
- Och maken var också borta mycket. Men det gick på något sätt. Ibland med hjälp av goda vänner.

Åsidosatte barnen
Det hände att barnen kom hem och berättade att "någon tant frågat hur det var att ha en mamma som aldrig var hemma".
- Visst kändes det. Och det har känts hela tiden att man åsidosatte barnen. Men jag ångrar det ändå inte. Jag är inte så huslig och barnen har blivit fina. Socialdemokrater är de också.
Ett rättvisepatos drev Stina.
- Jag växte upp under fattiga förhållanden, människor hade inget att säga till om. Sedan upplevde jag samma sak här i Norrköping. Textilmänniskorna hade dåligt betalt, i familjerna jobbade man tvåskift och möttes i dörren.

Många uppdrag
Stinas politiska uppdrag blev allt fler.
- Jag var vice ordförande lite varstans.
När hon satt i socialnämnden var hon med i den stora Barnomsorgsutredningen 1975.
- Den resulterade i 2 000 nya barnomsorgsplatser i Norrköping. Det är något jag minns med glädje.
Hon har också kämpat för barnbidrag och moderskapspenning.

Dömde till fängelse
1955 blev Stina invald i Norrköpings fullmäktige. Samtidigt var hon ordförande i barnavårdsnämnden, den första kvinnliga, och arbetade som nämndeman.
- Jag minns första gången jag var med och beslutade att en ung grabb skulle få ungdomsfängelse. Då kunde jag inte sova på två nätter. Men med tiden härdades man. I barnavårdsnämnden fick vi ju ta hand om barn som for illa. Och det var också svårt. Som tur var hade vi fantastiska tjänstemän som engagerade sig.
När Stina satt i försäkringskassans pensionsnämnd slogs hon för att alkoholism skulle betraktas som en sjukdom.
- Det är ju en sjukdom. Och i dag har man äntligen förstått det.
Frågan om Sverige skulle skaffa kärnvapen engagerade Stina Lindgren.
- Den rörde mig in i hjärtat. Jag kände så starkt att inte ska vi ha kärnvapen i Sverige. Vi hade ju också två starka kvinnor som kämpade mot, Inga Thorsson och Nancy Eriksson.
ATP var en annan fråga som krävde mycket arbete.
-Det var en svår fråga, jag fick plugga ordentligt för jag var ju tvungen att ge mig ut och redogöra för den.

Neg inte för kungen
När Stina ska berätta om höjpunkterna i sitt politiska liv, nämner hon ganska oväntat:
- När jag fick ta emot kungen och drottningen. Det var vid invigningen av Lindökanalen 1962. Georg var hamnstyrelsens ordförande och vi var värdpar för Gustav VI Adolf och drottning Louise. Landshövding Eckerberg fick gå bakom oss.
För ett tag sedan fick Stina av en slump se ett TV-program om invigningen av kanalen.
- Jag var så ung och så snygg. Det var verkligen roligt att se, jag hade röd dräkt och vit hatt. Och jag kommer ihåg att det första drottningen sa till mig var "sitter min hatt rätt?".
Men neg för kungaparet gjorde hon inte.
- Det fanns ingen anledning för mig att niga. Jag har träffat nuvarande kungen också. Det var på hans Eriksgata. Då undrade någon om jag skulle niga. "Skulle jag niga för någon som är lika gammal som min yngsta dotter?" frågade jag.
Stina är en sann socialdemokrat, men ingen republikan.
- Jag har inget ont av kungahuset. Det är kul med lite glans. Men det är larvigt med allt som skrivs om prinsen och prinsessorna.

Fick medalj
1975 fick Stina S:t Olofsmedaljen efter 20 år i fullmäktige. Och 1984 fick hon Erlandermedaljen för lång och trogen tjänst inom partiet.
- Jag är glad att jag inte är kommunalpolitiker längre. Allt är så invecklat nu för tiden. Förr var det enklare. Och nu har vi ju den där eländiga emu:n också. Jag har inte bestämt mig än. Först var jag så säker på att jag skulle säga nej. Men så började jag tänka efter i vilket sällskap jag befann mig, Sverigedemokrater och andra. Så vi får se vad det blir. Jag har i alla fall läst in mig ordentligt.
- Fast egentligen undrar jag om jag har någon anledning att rösta. Om det blir ja införs euron 2006. Då är väl jag så kollrig i huvudet att jag inte kan sköta mina pengar längre.
Efter att ha suttit och pratat med denna skärpta och glasklara 90-åring finns det bara en sak att säga om det. År 2006 kommer Stina Lindgren att ha järnkoll på pengarna. Antingen det är kronor eller euro.

FOTNOT: Denna intervju med Stina Lindgren gjordes och skrevs innan mordet på utrikesminister Anna Lindh. Hon var en av de duktiga, unga kvinnliga politiker som Stina Lindgren är så stolt över.