– Varför pratar vi inte om det här? Man måste inte se ut på ett visst sätt för att ha det kämpigt med livet. Det konstaterar 21-åriga Sandra Hansen som är född och uppvuxen i Norrköping.
Hon vet vad hon talar om, för övergreppen som startade när hon var i barndomen och pågick till hon var 18 år, gjorde att hon fick ätstörningar och började skada sig själv. När hon äntligen hade modet att anmäla sin förövare, upplevde hon att samhället vände henne ryggen.
– Jag fick höra av polisen och min advokat att ord stod mot ord. Då ville jag inte leva längre. I sista stund blev jag räddad av min bästa kompis och hans mamma, som körde mig till psykakuten, berättar Sandra.
Hon fick tillfällig hjälp men fortsatte att vara deprimerad och tankarna på att ta sitt liv fanns kvar.
– Det kändes aldrig som om jag fick gå till botten med mina upplevelser och riktigt prata om vad jag hade varit utsatt för, konstaterar Sandra.
Någonstans i det outhärdligt svåra kom Sandra ändå fram till att hon ville leva och att hon hade drömmar med sitt liv.
I dag bor hon i Umeå och ska börja plugga på Journalistprogrammet på universitetet. Hon skulle ha börjat nu i höstas men har skjutit upp sin utbildning under ett år. Hennes eget projekt "Ibland gör det så himla ont" har visat sig ta mycket tid. Tanken är att projektet ska mynna ut i en bok, där människor från hela Sverige, unga som gamla, själva skriver och delar med sig av sina egna erfarenheter av hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Läs hela artikeln i dagens tidning