DN: s ledarsida skäller på Reinfeldt för att han är en maktpartist. Svenskan skäller på Reinfeldt för att han inte har några borgerliga idéer och för att Sverige förborgerligas alldeles för sakta.
Nå, lite skäll har ingen dött av förstås. Jag vill dock ta tillfället i akt och diskutera innehållet i den borgerliga kritiken mot sin regering. DN: s klagan över Moderaternas och Reinfeldts maktinstinkter ingår i en klassisk liberal tradition där makt gärna betraktas som fult, farligt och degenererande. Kritiken har en lätt hycklande aura. DN vill gärna ha borgerliga regeringar i Rosenbad. Ska det gå som DN vill så krävs det att det finns borgerliga politiker som är beredda att ge sig in politiken på riktigt. Politik är inte seminarier på Ohlininstitutet. Politik är att ta hand om det allmänna på bästa möjliga sätt. Politik är också viljan och förmågan att hålla sig kvar vid makten. När de klassiska liberalerna på DN nu fått en regering med god politisk förmåga i de ovan nämnda aspekterna så vill de liksom markera distans och avstånd. Reinfeldt och hans Moderater tar förstås denna kritik med ro. De vet hur det kommer att låta den dag då den borgerliga regeringen mister makten. Då kommer de att skällas ut av DN: s ledarsida för sina brister i politiskt maktutövande.
Svenska Dagbladets kritik är intressantare. Svenskans grundantagande är att regeringen är på plats för att driva Sverige i en viss riktning. Något ligger det självklart i detta. Regeringar bildas av partier som i valrörelser lovar människor att göra det ena och det andra. I valet 2006 lovade den borgerliga alliansen en faslig massa saker. Det mesta har de också genomfört. Ur ett borgerligt perspektiv finns knappast någon anledning att vara missnöjd. Inkomstskatterna har sänkts på ett märkbart sätt. Ordning- reda och kunskapsreformer har stått som spön i backen i skolpolitiken. Den borgerliga arbetslinjen har förstärkts genom försämringar av ”bidragen” i a-kassa och sjukförsäkring. Förtidspensionerandet har minskat drastiskt. Avsevärda skatterabatter gynnar köp av tjänster i hemmet. Mer indirekta följder av det borgerliga regerandet är att LO försvagats politiskt och att S kastats in i en turbulent identitetskris. För att nu nämna något av allt som sattes i sjön under den första mandatperioden.
I valet 2010 var det tunnare med löften från allianspartierna. Ska detta tolkas som om att ”idéerna har tagit slut”? Inte vet jag. Det mest troliga antagandet är dock att regeringens mest dominerande ambition var och är att sköta de offentliga finanserna på ett ansvarsfullt sätt. Tidigare borgerliga regeringar har bara blivit parenteser i den Socialdemokratiska traditionen. De har blivit parenteser inte minst därför att deras regerande har levt i symbios med kriser och krascher i ekonomin. Regeringen Bildt 1991 hade ett politiskt och samhällsförändrande program. Programtroheten krympte regeringens perspektiv. Bildt tog inte den uppseglande ekonomiska krisen på tillräckligt allvar. Vilket ledde till att Socialdemokraterna i praktiken fick träda till redan långt före segervalet 1994. Detta misstag skulle inte upprepas 2006. Vilket det heller inte har gjort. Om jag tar av mig min partipolitiska hatt och betraktar regeringen ur en medborgerlig synvinkel så är det faktiskt just detta – ordning i den allmänna ekonomin – som jag förväntar mig av en regering. Sveriges offentliga ekonomi är mycket stor och betydelsefull för varje innevånares egen ekonomi. En tafflig regering kan ställa till mycket elände för hushåll och företag. Den stora majoriteten av väljarna har inte några överdrivna ideologiska förväntningar på de regeringar de röstar fram. Däremot spelar sådant som allmänt förtroende och ”whats in it for me” stor roll när valmanskåren lägger sina röster.
Dessa insikter om vad regerande i grunden är och går ut på har underbyggt Socialdemokraternas tidigare regeringsdominans. Att de borgerliga nu försöker lära sig läxan är förstås mindre glädjande ur ett S-perspektiv. Att de borgerliga själva skäller på sin första framgångsrika regering i mannaminne är däremot lite underligt. Skulle Reinfeldt följa råden från Svenskan och föra en mer aggressiv klasspolitik så vore hans dagar snart räknade.