Det lutar år en karriär i kommunen

Det är en månad sedan Lars Stjernkvist stämplade ut från regeringskansliet i Stockholm.
- Vi kan väl ses på Folkets hus, säger han när vi stämmer möte på telefonen.
Jaja, var ska sleven vara om inte i grytan. Men det visar sig att det inte alls är av ideologiska skäl han vill träffas där.
- Därifrån ser jag centralstationen, fnissar han. Då kan jag sitta och titta på alla stackars pendlare.

Ser egna felen
När Lars Stjernkvist avgick som partisekreterare kom spekulationerna genast igång. Han fick sparken för att sossarna misslyckats i EU-valet, hette det. Men sanningen är att det var Lars Stjernkvists eget beslut.
- Precis som alla andra människor har jag fel och tillkortakommanden, säger han. Men jag har en god egenskap. Jag upptäcker dem själv innan någon annan gör det. Hemligheten är att sluta medan folk fortfarande kommer ihåg ens förtjänster, men ännu inte upptäckt ens brister.
En metod han påstår sig ha använt sig av sedan han som 21-åring fick jobb som ledarskribent på Folkbladet.
- Jag var ju alldeles för ung för att skriva ledare, säger han mellan tacotuggorna. Som tur var upptäckte jag det före alla andra. Med upptäckten följde en svårartad skrivkramp och två år senare stapplade jag ut från tidningen med sorg i hjärtat. Jag stortrivdes. Och där föddes en livslång kärlek till tidningsredaktioner och skrivandet.
En kärlek som nu fått en nytändning genom jobbet som ledarskribent på Skånska Dagbladet. Men som med de flesta kärlekar är den inte helt okomplicerad. De dryga skåningarna har gnölat över att en östgöte ska skriva om deras angelägenheter.
- Därför säger jag att jag inte vet hur länge det här jobbet kommer att vara. Det är ju inte heltid och ingen fast tjänst. Men jag har faktiskt fått flera positiva läsarreaktioner. Med hjälp av dagens teknik är det ganska lätt att följa debatten i Skåne. Fast tanken är ju att jag ska skriva om riksfrågor.

Rädd för talarstolen
Lars Stjernkvist älskar att skriva.
- Det finns en sådan kraft i det skrivna ordet. Man kan läsa det om och om igen.
Han är inte lika förtjust i att tala. I alla fall inte inför publik.
- Jag började i SSU när jag var 17 år. Och redan året därpå blev jag invald i skolstyrelsen i Motala. När jag sedan satt i fullmäktige minns jag att jag satt och tittade på talarstolen och tänkte "jag kommer aldrig att vara politiskt aktiv så länge att omgivningen kan kräva att jag ska gå upp där". Det kändes som ett oöverstigligt hinder.
Lars Stjernkvist erkänner att han fortfarande, efter alla år som politiker, är nervös inför att hålla offentliga tal.
- En del har en slags medfödd talang för att tala offentligt. Så är det inte med mig. Jag har inget med mig hemifrån. Men jag har blivit allt duktigare på att dölja min nervositet. Och jag kan se något positivt med den också. För i grunden handlar det om en respekt för dem jag pratar till.
Lars Stjernkvist talar mycket om respekt. Och om bristande respekt. Det tycker han landstingspolitikerna i Östergötland har visat mycket av.
- Jag har varit kritisk till attityden tidigare. De har varit dåliga på att lyssna på sina väljare. Det är viktigt att vara lyhörd och det är viktigt med ett bra ledarskap. Men nu har de ju ändrat sig och då måste vi vara generösa och erkänna att de gör något bra.

Blivande kommunalpolitiker
Han har talat allvar med Paul Håkansson, men vill tona ner sin egen insats. Istället framhåller han Folkbladets kampanj Hela akuten hela dygnet, kämpen Berit Malmqvist och politikerna Mattias Ottosson, Billy Gustavsson och Jörgen Rundgren. Och hela den massiva opinionen.
- Men det var först när Folkbladet skrev om den stora sprickan inom socialdemokratin i Östergötland som politikerna vaknade.
Han är sugen på kommunalpolitiken och har redan blivit tillfrågad om han vill kandidera till kommunstyrelsen i Norrköping.
- Jag har aldrig suttit där, det är ju lite av kommunens regering så det skulle vara kul. Men för min egen del är det ingen jättebrådska. Jag har inte svårt att fylla tiden precis.
När Lars Stjernkvist slutade som partisekreterare trodde han att den största skillnaden skulle bli en massa tid. Nyvunnen tid som skulle ägnas åt Sleipner, promenader och böcker.
- Men den tiden försvann blixtsnabbt. Visst är det skönt att slippa pendlandet, men den största skillnaden är att jag inte representerar någon annan än mig själv. Jag är fortfarande lika mycket socialdemokrat, men egagemanget har bytt perspektiv. Nu funderar jag på vad jag tycker. Tidigare var jag alltid tvungen att tänka på hur saker påverkade partiet. Till slut smälte partisekreteraren och Lasse Stjernkvist ihop.
- Jag har aldrig medvetet våldfört mig på min egen uppfattning. Men om du sitter länge som partisekreterare blir det till slut så att du omedvetet tänker mer som partisekreterare än som en enskild individ. Det är så inom alla organisationer. Jag visste inte det här själv. Inte förrän jag slutat. Därför borde alla med högt uppsatta positioner ta några frimånader och ägna sig åt att tänka på vad som är viktigast.
Själv visste han redan innan han slutade vad som är viktigast.
- Familjen och att få bo i Norrköping. Jag är löjligt mycket lokalpatriot.
Förutom när det gäller fotbollen då.
- Ja, jo. Jag är barnsligt förtjust i IFK Göteborg. Men det är enda undantaget från min lokalpatriotism. Och IFK Norrköping kommer på andra plats.

Lars Stjernkvist om

Göran Persson: Vi är väldigt olika, vi har helt olika ledarstilar. Det ser jag som en styrka. Vi har haft ett bra samarbete. Göran, precis som många andra ledare, är otålig och kan upplevas som bufflig. Men det är ju för att han vet vilket ansvar han har.

Anna Lindh: Jag brukade ha sällskap med henne på tåget. Vi som jobbade tillsammans med Anna kommer aldrig att glömma. Jag skräms av att den politiska debatten så snabbt blev som förut efter mordet. Själv har jag blivit känsligare, men jag tycker tonläget till och med blivit hårdare än tidigare.

Göran Hägglund (kd:s partiledare): Honom hyser jag stor respekt för. Han är väldigt lätt att ha att göra med.

Håkan Wåhlstedt (miljöpartiets partisekreterare): Vi har blivit vänner. Jag har lärt mig mycket under samarbetet med miljöpartiet. Mitt miljömedvetande har ökat, jag väljer till exempel alltid tåget när det går.

Lars Ohly: Vänsterpartiet är egentligen det enda parti jag haft kyliga relationer med. Jag har svårt för deras oförmåga att göra upp med kommunismen. Det var mycket lättare med Gudrun, men redan under hennes tid började de mer hårdnackade ta över.

Ibrahim Baylan (nye skolministern): Jättekul att han blev ny minister. Jag har definitivt inte avrått Göran från att välja honom. Han har en gedigen politisk bakgrund, både inom SSU och som väldigt engagerad i kyrkliga frågor.

Sven-Otto Littorin (moderaternas partisekreterare): Honom gillar jag.

Konduktörer: Skulle kunna skriva en bok om tåg. Konduktörerna säger åt mig om de tycker att jag åker åt fel håll. Förbindelserna mellan Stockholm och Norrköping blev sämre på slutet, jag fick byta i Nyköping. Då ropade konduktörerna ut "Nu Stjernkvist är det dags att byta tåg". Det var då jag började fundera på om det inte var dags att sluta.

Politik: De flesta politiker är ärliga och drivs av en ideologisk övertygelse. Men det finns också karriärister. Det är den senare gruppen som varit mest upprörd över att jag slutar. Själv tycker jag man mentalt ska börja förbereda sin avgång redan när man tillträder ett förtroendeuppdrag. Om man inte kan tänka sig sluta är man ingen bra politiker.

"Snälla, dra inte min meritlista"

* Pol.mag-examen. 140 poäng samhällsvetenskap, statskunskap och nationalekonomi.
* SSU 1975.
* Skolstyrelsen i Motala 1976. "Plötsligt blev man annorlunda behandlad av lärarna".
* Kommunfull