I tre år tog det mig två minuter att cykla till jobbet. Ut på promenaden, korsa första övergångsstället och bara efter ett par hundra meter till var jag framme.
Jag hade alltid dåligt med luft och sadeln satt inte ens fast. Om jag inte kände för det behövde jag inte ens hålla i styret. Autopiloten på min dussincykel från Biltema tog mig framåt ändå.
Nu tar det 25 minuter och kräver ett tempo bara de bästa i Tour de France kan hålla. Dessutom offrar jag uppenbarligen livet varje gång järnhästen går från Söder till Vallhallavägen på Östermalm.
Parallellt med att jag vek flyttkartonger och planerade det nya livet i Stockholm blev en 30-årig kvinna av med sitt. Lastbilen som skulle svänga bort från Slussen såg henne inte ens. Vid olycksplatsen sattes en vit spökcykel upp. Nu passerar jag den varje dag.
Olyckan satte fart på Dagens Nyheter som publicerade flera artiklar om cykellivet i huvudstaden. Siffror och snygga grafer visade upp hur allt fler cyklister råkar ut för allvarliga olyckor. Och i den svarta ingressen skrev man: ?Det är även den enda trafikantgrupp där antalet omkomna ökade förra året.?
Jag blev lika vit i ansiktet som cykeln vid Slussen, gick in på Stadium och köpte en hjälm till både mig och min fru. Senast jag prioriterade skallen före frisyren var hjälmen blå och enkom gjord av cellplast daterad tidigt 90-tal. Den sorten fanns inte kvar längre.
Biltemacykeln fick stanna i Norrköping och jag lånade pappas racer istället. Jag var livrädd men redo för min nya etapp.
Ut på Hornsgatan - där avgaserna ligger som en markdimma - och in i cykelfilen som målats upp mellan körfältet och de parkerade bilarna. Det var trångt men funkade fint. I alla fall ett par hundra meter. Då kom den första jag-har-inte-tid-att-träna-så-jag-cyklar-som-en-idiot-till-jobbet-cyklisten. Strömlinjeformad hjälm, kläder som inte absorberar någon vind och färgade glasögon som jag inte vet vad de används till en gråmulen dag i slutet av september.
Jag vinglade till och undvek backspeglarna. Han blev en prick långt, långt borta på ett par sekunder. 25 minuter senare hade jag blivit omkörd lika många gånger - men jag var framme och hade i alla fall överlevt. Jag var också beredd att utnämna alla Stockholms cyklister till idioter, kukhuvuden och vårdslösa pack. Bilisterna som tutat sönder mina trumhinnor och viftat som påverkade dirigenter förtjänade samma smeknamn. Jag saknade Norrköping där spårvägsspåren var den enda faran man behövde undvika.
Men det är Stockholm nu och det är bara att acceptera - så även dess trafikanter. Och för att inte bli en vit cykel på vägen hem, satte jag på mig huden jag trodde krävdes för att hantera tävlingscyklisternas framfart och bilisternas vrede. Först vid Slottet blev jag omkörd av en Lance Armstrong-kopia och Djuret i mig vaknade till liv. Jag växlade upp och lät fotbollslåren jobba.
Axelväskan gled ständigt fram på magen, den tunna sadeln skavde i röven och jag önskade att jag hade haft ett par färgade glasögon. Jag kom ifatt, jag cyklade förbi och blev en prick.
Hemma insåg jag att jag hade blivit som dem. En idiot, ett kukhuvud och ett vårdslöst pack. Sen den dagen håller jag min takt och låter Armstrong-kopiorna passera.
Det finns ändå inget guld i det här loppet.
?
