Deras syster dog i tsunamin
När Charlotte Fredriksson skulle åka till Thailand för att fira jul med sin pojkvän och hans familj, fick hon många goda råd av sina syskon.Vad hon skulle göra för att inte råka illa ut.De varnade henne för det mesta.Men ingen tänkte på att varna henne för kraften hos en tsunami.
Som storasyster känns det så jobbigt att jag inte kunde skydda Lotten, säger Josefine. Hon hade så många drömmar och så många framtidsplaner. Det känns så orättvist att hon bara skulle få bli 19 år. Jag brukar tänka varför kunde det inte hänt mig istället.
Foto:
Så blev det aldrig. Istället fick hennes familj spela den på hennes begravning.
- Vi tänkte mycket på hur Lotten ville ha det, berättar hennes bror Joakim. Därför blev det mycket rosa, lila och turkost istället för svart. Det var en väldigt fin begravning och en väldigt annorlunda begravning.
Precis som Lotten själv. Tjejen som gick sina egna vägar utan att snegla på andra. Som fick lilla Augustpriset för novellen Frusen ända in i stammen förra året. Och som tog emot priset iklädd chockrosa och svartrandiga strumpor. Den 19-åriga målskytten i hockeylaget Peking Pumas, som aldrig gav sig på isen. Systern som helt utan anledning skickade ett sms med ett "jag älskar dig". Hon som alltid hade en ny teori hon ville diskutera.
"Hon är så speciell"
Hennes tre syskon, Josefine, 26, Joakim, 23, och Louise, 17, vill berätta om sin syster. Det känns naturligt att göra det i Folkbladet, där Charlotte medverkade som krönikör.
- Hon är så speciell, säger Josefine, som hela tiden pratar om Charlotte i presens.
- Det är för att jag fortfarande inte har fattat och för att jag vägrar att acceptera att hon är död. I början när hon var saknad, blev jag galen när folk sa "var" när de pratade om henne.
Skriver till Lotten
De fyra syskonen, som är uppväxta i Arkösund, har alltid stått varandra nära.
- Särskilt när vi blev lite äldre, berättar Joakim. Alla kom så bra överens, även våra respektive.
Josefine och Lotten stod varandra särskilt nära.
- Vi har precis samma sorts sjuka humor. Det här låter säkert konstigt, men jag har köpt en bok, där jag skriver till henne. Och så låter jag henne svara. Jag skriver det jag tror hon hade svarat.
Det var också Josefine som tillsammans med sin sambo åkte till Thailand för att leta efter Charlotte och pojkvännens pappa.
- Jag ville åka direkt, men fick rådet att vänta. Vi åkte sista veckan i januari. Väl där åkte vi runt på sjukhus och uppsamlingsplatser. Det var hemskt att se förödelsen. Men samtidigt var det bra att få en egen bild. Det var en fridfull plats, även om allt var jämnat med marken.
Charlotte åt frukost tillsammans med sin pojkvän och hans familj på stranden i Khao Lak när tsunamin kom.
- De gjorde precis som alla andra, berättar Joakim. När de såg havet dra sig tillbaka sprang de till sin bungalow och hämtade kameran. De stod på stranden och fotade när de insåg faran. Och då var det för sent.
Pojkvännen såg Charlotte i vattnet.
- Hon flöt på någonting. En thailändare försökte få tag på henne, men nådde inte riktigt.
Förstod inte allvaret
Hemma i Sverige var Charlottes familj orolig, men ingen förstod riktigt hur allvarlig katastrofen var.
- Det var egentligen först dagen efter annandagen som vi fattade, säger Joakim.
Familjen ringde till UD, men fick inga besked.
- Där visste de mindre än vad vi gjorde, berättar Josefine. De visste inte ens var Khao Lak låg.
Två dagar efter tsunamin ringde pojkvännens mamma till en släkting i Sverige. Den släktingen ringde sedan till Charlottes föräldrar.
- Men de fick egentligen ingenting veta. Mamman var chockad och kunde ingenting berätta. Hon bara grät.
Pojkvännens pappa och Charlotte var försvunna. Så mycket fick de i alla fall klart för sig.
- Nu när jag varit där tycker jag det är ett under att någon klarade sig, säger Josefine.
Mitt i sorgen är de tacksamma att pojkvännen, hans lillebror, hans mamma och hennes bror överlevde.
- De har ju kunnat berätta precis vad som hände.
Familjen hoppades i det längsta att Charlotte skulle vara i livet.
- Jag hade kvar hoppet ändå tills vi fick dödsbudet, säger Josefine.
Allt rasade
När Charlotte hade hittats och identifierats reagerade familjemedlemmarna olika.
- Jag och pappa tyckte det var skönt att slippa ovissheten, säger Joakim. Nu vet vi vad som hänt henne och nu får vi klättra upp därifrån istället för att bara flyta omkring. Det fanns tre alternativ, varav det bästa så klart varit om Lotten varit vid liv. Det näst bästa var att hon hittades död och blev identifierad. Och det klart värsta hade varit om hon aldrig hittats.
En dag i taget
För Charlottes systrar och mamma rasade däremot allt när dödsbudet kom.
- Sedan dess känns allt så mycket jobbigare, säger Josefine. Innan hade man i alla fall kvar hoppet.
De senaste månaderna är bara ett vakuum. Nu tar de en dag i taget.
- Jag klarar inte av att göra någonting hemma, säger Josefine. Min sambo får göra allting.
Studierna på Polishögskolan går på sparlåga.
Joakim har lite smått återgått till sitt jobb som hovmästare på La Mansion. Och Louise är tillbaka i skolan.
- Jag tycker det är ganska skönt att vara i skolan, säger hon. Där tänker jag inte lika mycket på det som hänt. Så fort jag kommer hem börjar jag gråta. Det är jobbigt med alla som tycker att man är så stark. De verkar tro att bara för att man kan skratta i skolan är man inte ledsen. De vet inte hur mycket man gråter när man lagt sig på kvällen.
Föräldrarna är fortfarande sjukskrivna, mamma Kristina helt och pappa Lennart delvis.
- Det är jobbigt att se dem så ledsna, säger Louise. I min tidigare värld skulle föräldrarna trösta barnen. Nu är det jag som får trösta dem.
Joakim skjuter in:
- Jag hade precis träffat min flickvän när allt det här hände. På de här fyra månaderna har hon sett min pappa gråta fler gånger än jag gjort under hela mitt tidigare liv.
Familjen har blivit ännu mer sammansvetsad efter Charlottes död.
- Tyvärr har vi också blivit väldigt överbeskyddande mot varandra, säger Joakim. Nu vet vi hur lätt det kan hända något. Tidigare har jag kört vägen från Arkösund hur många gånger som helst utan att någon tänkt på det. Nu kommer jag bara halvvägs innan någon ringer och frågar hur det går. Och sedan måste jag ringa när jag kommit fram. På så sätt har det blivit jobbigare att leva.
Så jobbar vi med nyheter