Deras jobb: Hjälpa barn som har anhöriga med psykiska problem
Barn som lever nära en anhörig som lider av psykisk ohälsa, riskerar själva att i framtiden drabbas av psykisk ohälsa. För att försöka förhindra detta arbetar den vuxenpsykiatriska kliniken förebyggande med barn och ungdomar i gruppverksamhet och genom samtal med hela familjen.
Marié Eriksson och Petronella Olsson arbetar på BUG. Verksamheten vänder sig till barn och ungdomar, som har en nära anhörig som lider av psykisk ohälsa. I verksamheten jobbar också Jenny Müllner och Sol-Britt Haag (som saknas på bilden).
Foto: Kjellberg Anita
Det finns även familjer där barnen inte förstår eller har fått veta något om den sjukdom, som präglar livet i familjen, eftersom föräldrarna tiger. Men barn kan skuldbelägga sig själva och inbilla sig att det är deras fel, när det råder kris och kaos. Det finns barn, som åsidosätter sina egna behov och känner ansvar för att deras förälder ska må bra. - Det utmärkande för de allra flesta barn, är att de känner sig annorlunda och ensamma i sin situation. För många barn blir detta ännu mera påtagligt ju äldre de blir. De har varit hemma hos andra kompisar och ser hur det fungerar där, berättar Marié Eriksson. Hon arbetar med familjeintervention, som innebär att personal från den vuxenpsykiatriska kliniken går genom barnens situation tillsammans med föräldrarna. Metoden är baserad på Beardslees familjeintervention och består av flera samtal. Först medverkar enbart föräldrarna i två samtal. Sedan är det barnens tur att intervjuas. Slutligen samlas hela familjen, till en familjeträff. Då kan den sjuka föräldern berätta om sin sjukdom och barnen ges möjlighet att ställa frågor. Metoden avslutas med ett uppföljande samtal. Öka öppenheten
Syftet med metoden är att prata om förälderns sjukdom och inte minst minska barnens risk för att själva insjukna, genom att stärka de skyddande faktorerna, som mera kunskap och en större öppenhet om sjukdomen. I samtalen med föräldrarna görs de också medvetna om skyddande faktorer för barnen, som en fungerande skola, kompisar, sociala nätverk och intressen. Barn och ungdomar som lever i familjer med psykisk ohälsa, erbjuds också möjligheten att delta i gruppverksamhet, där de får träffa andra barn. Det finns två grupper, en för barn mellan 7 och 12 år och en grupp för de lite äldre barnen, som är mellan 13 och 18 år. - Det är en form av anhörigstöd, där vi samtalar mycket om hur man påverkas av att leva i en familj där det finns psykisk ohälsa. Träffarna är efter skoltid och vi varvar olika teman genom samtal, lekar och olika övningar, berättar Petronella Olsson. Hon är barngruppsledare för den yngre gruppen. Helande gemenskap
- Gemenskapen mellan barnen är helande. Barnen befinner sig i liknande livssituationer och de känner ofta igen sig, när någon annan berättar säger Marié Eriksson. En del barn bär på en sorg över att livet har blivit som det har blivit. De kanske fortfarande minns hur sin mamma eller pappa var innan de blev sjuka. Många barn upplever också livet som orättvist, berättar Petronella Olsson. - Vi brukar prata om att det finns problem i alla familjer och att familjer är värdefulla. Man kan inte heller rå för att man har drabbats av psykisk sjukdom, säger Marié Eriksson. Hon betonar att det också är viktigt att lyfta fram det som faktiskt fungerar och som är bra i familjen och att barnet också har rätt att må bra och vara med kompisar, även om mamma eller pappa mår dåligt. - Det finns de barn som har dåligt samvete, för att de har kul och är med kompisar samtidigt som deras mamma eller pappa inte mår bra. Det finns också föräldrar som ger dubbla budskap; "visst, var med dina kompisar men vi får se om jag lever när du kommer hem", berättar Marié Eriksson. Men det finns också de föräldrar som bär på oerhört mycket skuld på grund av sin sjukdom och som tror att de har skadat sina barn för livet, just genom att de har blivit sjuka, konstaterar Marié Eriksson. Det finns en kortvariant på familjeinterventionen, " föra barnen på tal", som innebär samtal enbart med föräldrarna om barnen. Men syftet är detsamma, nämligen att öka öppenheten om förälderns psykiska ohälsa inom familjen.