Den långa vägen tillbaka till livet

Alla känner vi ju till henne - Emma Jangestig, och tragedin som utspelades i Arboga den 17 mars år 2008.

Vi vet hur hennes båda barn - treårige Max och Saga, som snart skulle fylla två - slogs ihjäl med hammare. Att Emma själv med ytterst knapp nöd alls överlevde.

Av vad som hände, sedan hon öppnat dörren för den främmande kvinnan, minns hon knappast något alls. Och om vad som hände barnen, ingenting.

I S:t Olai kyrka berättade hon nu, för en talrik publik som satt där alldeles trollbunden, om den långa vägen tillbaka till livet.

När Emma Jangestig efter tio dygns nedsövning väcktes upp på Uppsala lasarett, alltjämt med svåra skallskador, var det polisen som styrde skeendet. För henne, ännu bara en skugga av sig själv, var allt så egendomligt, så obegripligt.

Polisens strategi var, att det var Emmas egna minnen som måste fram. Hon fick därför inte veta något. Familjen - sambo, föräldrar, syskon - fick inget säga. TV, radio, tidningar fick hon ingen del av. Så fortsatte det, på två sjukhus och ett pensionatsboende,

- När jag frågade efter mina barn bytte man samtalsämne. Man ville veta, vad jag ätit för mat och om det varit gott. Jag började tvivla på, att det där verkligen var min familj, vi som alltid varit så öppna mot varandra...

När Emma någon gång fick lämna sjuksalen följde polis med. Poliser förde också försiktiga samtal med henne, utan att själva säga något konkret.

- Nu vet jag, att de aldrig arbetat på det viset förut. Jag var en försökskanin...

Emma var konvalescent från en katastrof och länge långt, långt ifrån sig själv. Men när hon till slut började få veta mer om vad som hänt, då visste hon det ändå redan. På något vis visste hon det, någonstans långt därinne.

Efter en och en halv månad fick hon återvända hem - eller rättare sagt till föräldrahemmet, där hon och sambon nu flyttade in i hennes gamla flickrum.

På vägen dit tog man henne till de döda kropparna. Först fick hon se fotografier på vad, som väntade henne i det angränsande rummet.

- Jag ville inte. Men nu är jag tacksam för att de tvingade mig in där, tvingade mig att se mina barn där...

Och sedan tog då det stora pusslet vid.

Om vad som hänt visste Emma Jangestig då mycket lite. Men som hon är funtad, ville hon nu veta allt. Det visste föräldrarna, så de hade sparat alla tidningar.

Nu beställde Emma alla journaler från sjukhuset, hon intervjuade sin omgivning. 29Vartefter började det fasansfulla pusslet gå ihop till något slags heltidsbild.

Polisen hade varnat henne för media. Men här skulle Emma komma att göra helt andra erfarenheter.

Hon anser sig tvärtom ha haft god hjälp av de journalister som nu intervjuade henne, med Aftonbladet, Expressen och TV4 i spetsen. De gav henne pusselbitar. De ställde också frågor hon verkligen ville ha, men som omgivningen ofta var för "finkänslig" för att ställa.

- Och för att kunna gå vidare, kunna fortsätta med sitt liv, måste jag ha hela pusslet klart.

Idag dras Emma Jangestig alltjämt med sviter efter den ohyggliga händelsen. Men arbetar åter, till 75 procent. Med sin sambo har hon en treårig Julia.

Det som för henne är Händelsen, den som inträffade den 17 mars 2008, pågick sedan också långt därefter. Kanske gör den så än.

- Jag vet nog inte riktigt. Kanske är det inte förrän jag blir gammal som jag förstår, hur länge Händelsen pågick...

Nu kämpar hon med det nya pusslet. - det livspussel som tog vid, när det gamla pusslet var färdiglagt. Det är inte så helt lätt det heller.

- Men jag har fått ett liv igen, säger hon. Och det är jag grymt tacksam för.

.