Det var våren 1977. Jag var femton år och skulle snart sluta nian. Musiken jag lyssnade till vid den här tiden var Queen, 10cc, Supertramp, ja i den stilen. Jag och min bästis brukade hänga i hans rum om kvällarna, för han hade egen stereo medan jag bara hade en burkig monogrammofon som jag ärvt efter syrran. Dessutom gick det bra att röka hos honom, något helt otänkbart hemma hos mig.
Så vi satt på hans golv, rökte snackade och diggade. Vi snackade mest om tjejer och musik och en kväll hittade vi en gammal, stor radiogrammofon i hans grovsoprum. Vi gissade att det var en stereoanläggning från femtiotalet, och jag var överlycklig. Äntligen en stereo! Vi hoppades bara att den skulle funka. Så vi kånkade upp den till kompisen och kopplade in den och satte på Bohemian Rhapsody med Queen, det lät fantastiskt. Anläggningen hade till och med en knapp som gjorde att man kunde få låtarna med eko.
Jag var så lycklig att det kliade i öronen. Vi satt där och lyssnade på Queen med ekoknapp, men snart började det lukta misstänkt bränt. Vi trodde att det bara var lite damm som brändes, men snart började det ryka ur maskinens hela bakstycke och jag slet kontakten ur väggen. Vi fattade nu att det fanns ett skäl till varför musikmöbeln stod i soprummet. Den var paj, så vi bar ner fanskapet igen.
Månaderna gick, jag började gymnasiet. Min bästis följde med till samma klass och allt verkade lugnt. Under sommaren hade jag lyckats få tag i en stereo, en gammal Thorn för trehundra spänn. Vi hade läst i tidningarna om den förskräckliga punkrocken som hade flammat upp i England. Det var bilder på ett band som hette Sex Pistols, som tydligen skulle vara råast av dom alla. De var ohyfsade, sluskiga anarkister som spottade på publiken och på varandra. Det verkade rubbat, tyckte jag.
Under sommaren hade jag faktiskt hört en kassettinspelning med ett punkband som hette Ramones. Låtarna var fantastiskt bra, melodiös tungrock med ett otroligt gung. Så det verkade ju som att punkrocken var var rätt okej.
Under lunchrasterna brukade jag och några klasskompisar ge oss ut på stan. Vi gick ibland till Luxorhörnan, i passagen bakom EPA och en dag hade dom just fått in en singel med Sex Pistols som hette Pretty Vacant. Nu skulle jag äntligen få höra hur de ohyggliga anarkisterna lät, men jag hade inte några direkt stora förväntningar. På Luxorhörnan fick man hålla en hörlur i ett handtag i varje hand, och jag pressade skumgummit mot öronen för att stänga det allmänna jiddret. Då började låten.
Det var ett rått gitarrintro innan trummorna dundrade på och sedan rullade det igång i fläskiga bas- och gitarrsjok innan sången började. Sången, ja - jag hade aldrig hört något liknande: det var totalt anti: sångaren bräkte och röt ur sig texten som jag inte förstod mycket av. Denna musik var så genområ, så skärande vass och hänsynslös.
När låten var slut lade jag ifrån mig lurarna med darrande händer. Det var så bra, ett sånt jävla drag. Först Ramones och nu det här, ja jag var såld. Jag hade hört Sex Pistols och min musikvärld var förändrad för livet.