De kallades sinnesslöa
Det var arbetarklassens handikappade barn som togs omhand på Värnhem. Sinnesslöanstalten som den kallades i Norrköping, där uppe på Sandbyhovsområdet. Från 1939 och 24 år framåt bodde de vi idag kallar utvecklingsstörda eller förståndshandikappade. Här levde de anstaltsliv med sina stränga rutiner och med tidens syn på hur man skulle uppfostra och till och med straffa de boende.Nu har flera av de intagna och några av personalen intervjuats och Värnhems historia kan skrivas. Det är en berättelse om från en tid när kunskaper saknades och institutioner var lösningen.Det berättas i boken Dom kallade oss sinnesslöa.
Kurt Holstensson lever med sin hustru och de klarar sig själva. "Det var som att hamna till himlen när vi kom hit", säger han om den egna lägenheten på Slottsgatan. FOTO: JANNE FORSBY
Foto:
Igår när boken presenterades var flera av dem som bott på Värnhem med. Förre chefen för socialstyrelsen Karl Grunewald gäst och han gav perspektiv på hur omvårdnaden har förändrats.
- Jag möter människor nu som har skuldkänslor, sa han bland annat. De som arbetade med utvecklingsstörda. De känner skuld över att de inte gjorde mer, att de inte förstod, de kunde ha varit annorlunda. Men kunskaperna saknades. Man trodde till exempel att de här hjärnskadorna var ärftliga. En liten Verdandiskrift som handlade om vård av sinnesslöa, det var det enda som fanns att läsa, ända fram till 1961.
Men en gång i tiden, säger Karl Grunewald, började faktiskt omsorgen som något positivt i samhället, de svaga skulle få hjälp. Men "sinnesslövården" som det kallades, skulle inte vara en statlig angelägenhet utan särskilt väl lämpad för välgörenhet.
Gull-Britt bara grät
Så småningom kom ändå kunskaper och böcker, men hittills har få låtit de intagna få röst. Men i den här boken får vi möta Norrköpingsbor som bott på Värnhem och de som arbetade där som vårdare. Gull-Britt Blad kom dit 1946 då hennes pappa hade dött. Hon var 17 år.
" Vi låg tio stycken på två salar och fem på två", skriver hon. "Jag bara grät och grät. Jag sa inte ett ord någon gång".
Hon skriver om läkare som inte var snälla, om syster Sara som var väldigt sträng, om att personalen läste alla brev. De intagna fick arbeta ordentligt i huset, skura och tvätta och bära tunga matkantiner i alla trappor. Gull-Britt vävde och sydde saker som såldes utan att hon fick någonting för det.
Hon och andra skriver också om den sexuella nöden och hur personalen var livrädd för att någon skulle få kontakt med det motsatta könet. Kontakter, till och med samtal, var förbjudet.
Igår när vi träffade Gull-Britt Blad som haft eget boende sedan 1968, är hon skrattande glad och ögonen lyser när hon pratar om hur hon går ut på stan och pratar med människor hon känner. Men då vi frågar om hur hon minns tiden på Värnhem blir ögonen sorgsna och hon säger bara "Värnhem var inget å ha".
Gull-Britt kom sedan med sina kamrater till Skarphagshemmet där det var modernare - men syster Sara följde med ...
Ingen omsorg
På Värnhem fick man inte ha något privatliv, ingen stimulans, ingen kärlek. Många mänskliga rättigheter förnekades de här människorna.
Senare fick Gull-Britt sitt eget boende, hon fick sällskap, gifte sig, hon har arbetat också.
Bengt Granberg bor nu i gruppboende. I sin berättelse slår han fast att Värnhem var värst av alla ställen.
Ingrid Frid bodde 24 år på Värnhem. "Jag vill inte tänka på gamla Värnhem, jag blev så illa åthutad där."
Fortfarande förskräckt
Stefan Greborn bor själv, han såg Värnhem från andra sidan det höga stängslet men är fortfarande förskräckt över att de hölls inspärrade på hemmet.
Astrid Classon arbetade på Värnhem. Hon är 90 år nu. Hon berättar om en tungarbetad institution, om hur alla hade anstaltskläder, att man måste hålla uppsikt över alla hela tiden, utomhus fick de vara i en inhägnad hage. Men hur stor kontrasten blev med Skarphagshemmet som ändå förde med sig en annan syn på de handikappade. "Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu", skriver Astrid.
Boken lägger till ett förbigånget stycke om vår historia.
Så jobbar vi med nyheter