Det tar tid att vänja sig vid lukten. Ventilationssystemet brusar och radioskvalet har svårt att bryta igenom. Mitt i rummet står två kremationsugnar i borstad plåt och med blå ram. Det skrapar mot ugnsgolvet när Tina Enstedt samlar ihop vad som finns kvar av den kremerade människan. Tinas lockiga hår slänger fram och tillbaka när hon med kraftfulla tag föser ner skelettet i en behållare med hjälp av en raka. Det behöver svalna innan det kan finmalas.
– Jag skulle gå under om jag hela tiden tänkte på vilka alla människor var, och vad som har hänt dem. Men det är viktig att komma ihåg att de alla levt ett liv, och att de är älskade och saknade, säger hon.
Tina jobbar tillsammans med Christian Zitman och Jonny Samuelsson på krematoriet i Norrköping. Ingen av dem hade föreställt sig att de skulle hamna där. I vart fall inte så här tidigt i livet.
Tina har jobbat sju år på krematoriet och Christian fem. De har olika bakgrunder, från florist- och IT-branschen. Jonny är det nyaste tillskottet i arbetslaget. Sedan ett par månader tillbaka blir han upplärd i yrket. Gemensamt för de tre är att de har säsongat som kyrkogårdsarbetare.
– Man bara hamnar här. Det är inte ett jobb man tänker sig från början, säger Jonny.
Christian lutar sig tillbaka i stolen.
– Nej. Och hade man sagt till syo i nian att man ville bli krematör hade man säkert blivit skickad till kuratorn, säger Christian.
De skrattar.
Länge dominerade kistbegravningar i Sverige och först år 1888 blev kremering lagligt i modern tid. Pendeln har svängt. Nu kremeras ungefär 80 procent av de avlidna på landets 59 krematorier.
Som krematör får man ta del av dödens olika sidor. Utöver kremering så gör de fint i kapellet inför begravningsceremonier, närvarar vid urnsättningar och lagar ugnarna. Och så är det pappersarbete.
Hela vägen, från ankomst till aska.
– Variationen är det bästa med jobbet. Ena dagen är jag vid ugnarna och kremerar, för att nästa vara klädd i kostym och ta hand om anhöriga, säger Christian.
Lite av askan har hamnat utanför sin behållare. Snabbt, och vördnadsfullt, sopar Tina upp och låter den återförenas med resten.
– När man väl kommer hit är alla lika. Vi får absolut inte göra fel och blanda ihop människor, säger hon och lägger ett kopparfärgat mynt i ett fack på askbehållarens ena sida. Det har ett nummer unikt för den avlidne.
Myntet följer med i hela processen.
I askan finns lite metallrester från kistan. Det tar Tina bort med hjälp av en magnet och lägger i en hink. Hinken är redan till hälften fylld av skruvar och ståltråd. Vid en närmare titt kan man känna igen en höftkula.
Tidigare grävdes skrotet ner på kyrkogården. Nu sparas den i väntan på att ett lagförslag om återvinning ska gå igenom.
Tina lägger försiktigt ned askan och myntet i en urna gjord av papp. Urnan är vacker i blått.
Motivet för tankarna till skärgård och sommar.
– Jag kan inte säga att jag är rädd för att dö, om jag oroar mig så är det snarare för hur. När jag går runt här tänker jag mer: “den där urnan var fin, en sån vill jag ha sen”, säger hon och knyter omsorgsfullt ihop urnans snören i en rosett.
Den här urnan ska sänkas i havet.
I en kyl förvaras kistorna på tre långa hyllrader. Det finns plats för 70 stycken. En kista har nyss kommit tillbaka från sin begravning och Christian rensar i högen av röda rosor som ligger ovanpå. Slänger. Allt kan inte följa med i ugnen.
– De närmast anhöriga brukar ta farväl först, så jag låter alltid de understa blommorna ligga kvar, säger han.
Rosor är inte det enda som läggs på kistorna. Längs kylens ena kortsida står en ljusmålad kista. Vid huvudänden ligger brev, skrivna på med fina handstilar. Bredvid ligger en Batman-pistol, två Star Wars-actionfigurer och en nalle som ska få göra sällskap i den sista vilan.
– Det är klart att det är tufft när det kommer in barnkistor. Då kramar jag om mina barn lite extra när jag kommer hem. Men jag tror jobbet har gjort att jag blivit mer tacksam över livet, säger Christian.
Under rasten använder Christian och Tina en Ipad som visar ugnarnas tryck och temperatur. De kontrollerar också att rökreningssystemet fungerar. Kvicksilver från gamla amalgam-lagningar får inte läcka ut.
Ugnen är tom och uppvärmd till 870 grader. Det är klart för en ny kremering. Ugnsluckan är inte mycket större än kistan som ska kremeras. Vant manövrerar Tina trucken fram till luckan. Högt läser hon upp namn och ID-nummer från en lista. Christian bekräftar att det stämmer med klisterlappen på kistan.
Ett rödorange sken lyser när luckan öppnas och kistan skjutsas in.
Den tar fyr innan den hunnit ställas ned på ugnshällen.
Ungefär 90 minuter tar det för en vuxen människa att kremeras. Åtta kremationer försöker de hinna med på en dag. Ibland blir det sju, ibland nio.
– Alla människor är olika, och olika byggda. Varje person får ta den tid som hon behöver. Det är inget som vi kan skynda på, säger Christian.
I ett låst rum förvaras urnorna i väntan på gravsättning, det får inte dröja längre än ett år.
– Valborg* har varit här nära ett år nu. Så det är dags att kontakta hennes anhöriga, säger Christian och klappar lite på urnan som står högst upp på en hylla.
Det är svårt att förutse de anhörigas reaktioner när de kommer för att hämta sina släktingar.
– En del är lågmälda, ledsna och tycker det är jobbigt att ta i urnan. Andra tar med mamma i en Ica-kasse, och frågar ”det går väl bra?”. Så finns det dem som har svårt att hitta tid att komma hit överhuvudtaget, säger Christian.
Bredvid Valborg står en urna märkt med ”spridas i Thailand”. För att få sprida aska utanför kyrkogården eller ta den utomlands krävs särskilda tillstånd från Skatteverket och länsstyrelsen.
Utanför Sverige är lagarna annorlunda. Där finns alternativ som att bli diamant i ett smycke, eller stå som prydnad på familjens spiselkrans.
Klockan närmar sig fyra och kollegorna slutade för en halvtimme sedan. Men de dröjer sig kvar i fikarummet. Pratar vidare. Om livet.
– Det är ju ingen glad miljö vi jobbar i, men vi gör något viktigt och bra. Och så har vi himla kul tillsammans, säger Tina.
Christian och Jonny instämmer.
– Det finns verkligen ingen söndagsångest. Man längtar efter att gå till jobbet, säger Christian.
Utanför ligger snön på gravstenarna och krematoriets vita byggnad smälter in i omgivningen.
Motala ström är stilla.
Fotnot: Valborg heter något annat.