De har fattat poängen
Det gör inget att vissa poänger uteblir, någon knorr faller till marken eller att det finns något - enstaka - litet nummer man skulle ha skippat. Det mesta är kul, mycket är riktigt roande och så finns där en fenomenal toppgrej. Vad kan man mer begära..?
Sven von Essen kolliderar med Maria Olofsson i väntan från ViN till LiN till Sös - "man får ju ändå ses sig omkring".
Foto:
Inget var riktigt som det skulle på premiären, föreställningen som är gjord för att spelas på Kråkholmen och som nu skulle testas på folk. Med den svenska försommarkylan blev det inte så, så det fick gå inomhus. Och för all del, vitsarna är ju desamma. Men det blir en viss skillnad i pretention och ljudet var en aning för runt.
Det finns en del nummer som har varit på scenen förut, men förpackningen är ny. Utan att avslöja poänger för en kommande publik kan man ändå antyda att en roligare livsfinal än Perenkranz farväl till livet finns inte, att hennes insats som tolk är något som gör att åtminstone undertecknad vågar rekommendera spelet till vilken kräsen kulturkonsument som helst.
Fast en ska va från Norrköping. Åtminstone från Östergötland. Det är en föreställning som riktar sig till oss som vet vad som händer här, aktuellt och initierat, det gäller inte bara paret på akuten eller de pigga gubbarna med rollatorerna. Fast visst, en Kristi brud tillhör ju numera vår gemensamma historia.
En hel del trallvänliga schlager här och där, till sist rena melodifestivalstämningen. Det är charmigt, vänligt, ibland riktigt snitsigt och, alltså, ofta ordentligt roligt.
En känslig Jesper Andersson vid pianot har stor del i framgången.