Från brandsläckare i varje hem, eller en världsbrandkår av vattenkanoner och förmanande instruktionsböcker?
Ett centralt begrepp när det gäller internationell politik är ”säkerhetspolitik”. Det har blivit en allas sängkompis och fyllts med både det ena och det andra.
Vanligtvis har vi brukat säga att säkerhetspolitik är något som ett land bedriver i syfte att bevara sin relativa självständighet.
Säkerhetspolitik syftar till att säkra statens fortbestånd. Målet med säkerhetspolitik är att försvara nationens autonomi (självbestämmande), eller ytterst, i Sveriges fall, säkra rikets överlevnad.
För att nå detta medel har olika medel använts, som exempelvis försvarspolitik (försvar mot angrepp), utrikespolitik (bevaka intressen gentemot andra aktörer), inre säkerhet (polis etc), samt annat internationellt samarbete som direkt eller indirekt påverkar den egna säkerheten.
Säkerhetspolitikens målsättning ungefär densamma över tid – att säkra nationens autonomi (eller relativa självständighet) – och göra detta med realpolitik som utgångspunkt, alltså inte fromma förhoppningar om den eviga freden, utan realistiska bedömningar av hur omvärlden ser ut och vilka scenarior som kan utspela sig.
Men omständigheterna i omvärlden förändras, varför också medlen måste variera. Man kan tänka sig att en realistisk omvärldsbedömning i ett läge utesluter vissa handlingsalternativ – som i ett annat läge visar sig vara den självklara strategin.
*
Vad är det då som ändrats i vår omvärld?
Allt kan sammanfattas i ett nyckelord: Interdependens.
Den omvärldsanalytiska färglådan är full av olika begrepp som innefattas i detta:
Globalisering
”Historiens slut”
”Civilisationernas krig”
Nätverkssamhället
Pax Americana
Post-Westfaliska freden
Maastricht och EU:s utvidgning
Klimatkrisen
Pandemier
Geopolitisk nyordning
”Asiens århundrade”
Var och en av dessa punkter är värda att diskutera närmare, men de indikerar sammantaget att världen blir mer och mer sammansatt, att den internationalistiska megatrend som inleddes med Columbus ”upptäckt” av Amerika, nu fört oss till en högre fas i utvecklingen som leder fram till att ”överbyggnaden” förändras.
*
Detta har också fått konsekvenser för hur Sverige formulerar sin säkerhetspolitik. Förr var den ganska kärv och hade med nationen, den svenska fosterjorden att göra.
Men idag är det andra bullar som gäller. Från knäckebröd till en mångfald av syften och formuleringar.
Bland annat har följande formuleringar används av vår regering:
”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.”
Samt:
”Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik har förändrats i grunden under det senaste decenniet.”
Och:
”Inom EU utvecklar vi en gemensam och solidarisk utrikes- och säkerhetspolitik.”
Slutligen:
”Sveriges säkerhetspolitik utgår från en bred syn på säkerhet. Hoten mot vår säkerhet är idag annorlunda och mer komplexa än de traditionellt militära. I det nya, vidgade säkerhetsbegreppet inryms även icke-militära hot.” (mina fetningar)
Det är därför Sverige nu agerar i Långbortistan. Det har med vår säkerhet att göra. Rikets överlevnad. Detta hänger ihop med i stort sett allting.
Frågan är om det är så?
Det är lite kuriöst att det enda parti som motsätter sig detta verkar vara Sverigedemokraterna. Däremot har jag inte sett någon säkerhetspolitisk analys från deras håll. Så frågan är vad de håller på med. Men som sagt, den frågan kan ställas till de andra också: Vad håller ni på med?
Stig-Björn Ljunggren