Dags för fransk kultur
Besökaren har premiär på Östgötateatern på lördag. Författaren är Eric-Emmanuel Schmitt. Trots sina hittills tolv pjäser är han knappast något bekant namn i Sverige, men nu vill regissören Olle Pettersson ändra på det!
Regissören Olle Pettersson har sett fram mot att få göra just den här pjäsen i flera år äntligen har han fått tillfälle och alldeles rätt ensemble, säger han.
Foto:
Olle Pettersson skräder inte orden, intresserad och bevandrad som han är i den franska scenkulturen och litteraturen. I Sverige har radion givit en föreställning, från Finland gjordes ett gästspel i Stockholm en eller två kvällar för en tid sedan.
- Men, säger han också, det har lite att göra med att vi inte har den sortens privatteatrar där man kan spela seriösa stycken utan att snegla på bästsäljande underhållning. En sorts boulevardteater som vi saknar.
"Ungt geni"
Eric-Emmanuel Schmitt är född 1960 och brukar beskrivas som "ungt geni", han blev lärare i filosofi vid 23 års ålder. Han skrev dramatik och dessutom musik, som han dessutom spelade själv när en av hans pjäser, den som gavs i radion, uppfördes.
Nu ska Östgötateaterns publik få den äran.
I Besökaren (Le Visiteur), är professor Sigmund Freud huvudperson. Det är efter anschluss, den eftergiftspolitik som gjorde att nazisterna kunde invadera Österrike. I Wien finns Freud med sin dotter Anna. Dottern är inte alls vänlig mot en nazistisk besökare och "tas med" till Gestapo.
Freud ska komma att fly till London, men först förödmjuka sig genom att skriva berömmande ordalag - hur ironiska de än är - om Hitlers hemliga polis. Det handlade om dottern.
Hitlerkopia
På Östgötateatern spelas en scen upp, vi ser hur dottern Anna som spelas av Kyri Sjöman, får följa med "för förhör". Mats Huddén är en Hitlerkopia med de blankaste stövlar. När den förtvivlade psykoanalytikern är ensam får han besök - eller kan man tala om hemsökeri? Något mystiskt är det här, en högtidsklädd herre sveper in i rummet. En person som både vet allt som hänt professorn - och vet vad som kommer att hända.
Gud, eller...?
- Här finns det flera möjligheter för publiken, säger Olle Pettersson, det kan vara en illusion, ett överjag, en dröm, kanske är det Gud? Eller något annat? Det lämnas öppet. Det pjäsen frågar är vem man kan lita på när tiden och världen är ond. Kan man överhuvudtaget lita på någon människa då?
- Det viktigaste med den här pjäsen, säger regissören, är att jag har fått en så väldigt bra ensemble. Redan när jag gjorde Dödsdansen med Kåre Sigurdsson för snart fyra år sedan, tänkte jag mig honom i den här rollen. Och lyckades övertala honom! Så är det Kyri Sjöman som jag inte har arbetat med tidigare men känner att det är helt rätt, precis som med Mats Huddén och Claes Weinar som jag är bekant med sedan tidigare.
Agneta Skarp gör scenografin och i september ska pjäsen spelas Linköping.
Så jobbar vi med nyheter