Efter att ha sett Jim Rose Cirkus Sideshow effektsökande orgie i äckel och skräckel på Hultsfredsfestivalen på tidigt 90-tal har jag nämligen känt mig tveksam till nycirkus.
Men Cirkus Cirkörs uppvisning får mig helt på fall. Den har en poetisk lyskraft och är en visuell fest av sällan skådat slag.
Cirkusens kärna finns kvar - den hisnande känslan i magen. Och den överladdade närvaron i tid och rum - tron på att vad som helst kan hända här och nu. Men den här nycirkusen är mer än ren underhållning, den är också undersökande och sökande.
Föreställningen Wear it like a crown är en avslutande del i en trilogi om kroppen. Denna gång har turen kommit till hjärnan. Från scenen försöker konferenciern Henrik Agger på ett kul sätt att förklara de olika hjärnhalvornas funktion med hjälp av en röd plyschsoffa. Den vänstra, som är styrd av kategoriskt tänkande, ordning och principer, liknas vid en motorväg. Medan den högra halvan jämförs med snurriga landsvägsnät.
Den högra halvan får också färga föreställningen som är associativ och bökig, lekfull och livsbejakande. Vi ser jonglering med pingisbollar i munnen och en humoristisk duell med sugproppar till avlopp som inte kan beskrivas i ord.
Det är ständiga överraskningar i ett högt tempo, stämningsskapande filmprojektioner och en välavvägd blandning av nervkittel, skönhet och galenskap. Men en rad m-ord ligger också nära till hands - magi, mystik och melankoli.
Ledmotivet är Rebekka Karijords vemodiga låt "Wear it like a crown" och liksom i den handlar föreställningen om att utmana våra rädslor och se bortom våra tillkortakommanden. Dörren blir här en flitigt använd symbol för möjligheter och risker.
Genom den kliver karaktären Mistress of Mayhem (Shannon Savage) som vågar kasta sig utmed en stång så vi tappar andan, men vågar hon släppa någon nära?
Rädslan att förlora sin partner blir belyst av duon Fofo Rakez och David Eriksson i flera sanslöst väl sammansvetsade nummer. Deras avslutande trapetsnummer är förföriskt - och det blir till kronan på verket i en oförglömlig föreställning.
Den fick stående ovationer av oss i premiärpubliken och det är bara att utbrista: Bravo!