Cirkelledare och konstnär

Hemma hos Alexander är det konstverk överallt. Större och mindre stenfigurer, mjuka formationer i trä. Tavlor.
- I början handlade det mesta om hästar men nu börjar det bli mer och mer människor i det jag gör, säger han. Jag vet inte varför det blir så.
På fönsterblecket i köket står en lång rad djur, en del mytologiska som en Pegasus som inte orkar flyga, andra med någon liten förskjutning.
- De har råkat ut för något, säger han. De är som människor, en del ändrar sig efter att något hänt.
Så giraffen har en kort hals, elefanten ser söt ut med ett plåster, på en ko har kroppen kympt, men svansen bär styrka som ett ben och hornen imponerar. Alla i japansk lera.
Alexander Hadad kom till Sverige från Mellanöstern för 17 år sedan. Hans syskon finns också här. Redan hemma hade han gått på konstutbildningar, täljt träfigurer har han "alltid" gjort. Som en riktig Emil.
- Jo, det var så, jag måste alltid ha något att göra, jag kunde inte vara still på den tiden, säger han. Men först hamnade jag på en svets- och svarvkurs på AMU och det kändes helt fel. Men till slut kom jag in på det där med konst.
Nu är han en behagligt stillsam, kanske lite blyg person. Han är inte flykting, men visst har han lämnat svåra upplevelser bakom sig.
Det finns en diktrad:
Två soldater avrättar ett olivträd.
Hans dikter är extremt koncentrerade. En rad, "ett rum" för varje år. Uttrycket är symboliskt, liksom i hans objekt.
Olivträdet står för hans älskade, hon som sköts ihjäl på öppen gata av de där soldaterna.
- Det var länge sedan nu, säger han. Jag har lyckats vända minnet och kan göra något kreativt, till och med positivt av det.
Men det finns stark medkänsla med de svagare i hans verk.
- Jag funderar mycket på demokrati och makt och maktlöshet, inte i första hand det politiska utan på det psykologiska, på vilka obehagliga känslor som kan väckas när man är maktlös.
Alexander fortsatte sina konstkurser i Norrköping, gick på Konstskolan och fick tjänst där, dessutom på ABFs estetkurser och på Marieborgs skriv- och bildkurs.
Efter ABF-kraschen har hans arbetstid krymt till två dagar i veckan på Marieborg.
- Jag hoppas förstås att dom lyckas bygga upp sin verksamhet igen, säger han. Men det ska skaffas drejskivor och ugnar och allt möjligt. Jag vet inte hur det går, men tror att jag skulle få jobb där igen om det går som det ska. Det är ju så många som vill gå de här kurserna.
Så riktigt ute i kylan är inte Alexander. Men visst, det finns större drömmar. Om egen ateljé, om att få göra en utställning här i stan, han minns med glädje de två utställningar han har haft, i Södertälje och i Härnösand.
- Men när du frågar så vill jag förstås helst att det ska vara fred i världen och att människor ska älska varandra, säger han.