Att Cathrine Andersson har levt ett spännande och innehållsrikt liv i dansens tecken förstår man direkt när hon visar sin klippbok med artiklar från NT och Folkbladet. Det är vinster och fina titlar i tävling efter tävling. Snart räckte inte Sverige till utan London hägrade och en karriär som professionell dansare. Men låt oss ta det från början. Cathrine kom till Norrköping som sjuåring och började dansa på Jörgens dansskola. Redan som tioåring blev hon Jörgen Karlssons assistent när de mindre barnen dansade.
– Det betydde att jag inte behövde betala för mina danskurser. Det var bra för jag började snart dansa på en högre nivå och lärarna insåg att det skulle leda någonvart, säger Cathrine.
När hon var 17 år flyttade hon till Stockholm för att kunna satsa mer på dansen och tävlandet. Under 80-talet tog hon åtta SM-guld med Göran Nordin som partner, både i latinamerikanskt och standarddans.
– Då tjänade vi inga pengar på dansen utan var tvungna att ha andra jobb bredvid. Efter två år bestämde vi oss för att flytta till Oslo där det var en högre nivå på dansen.
Efter Oslo blev det dags för London, och ett partnerbyte. Göran Nordin hittade Anne Göransson (numera Wilson och känd som domare i Lets dance) och Cathrine började dansa med norrmannen Geir Bakke, som försökt blev hennes partner redan då de var i Oslo. De blev ett par även privat och de började tävlingsdansa på professionell nivå.
– London är enormt, ett riktigt dansmecka! Hela världens dansare kom dit för att träna i perioder. Vi var rätt besluta att vi skulle bli bäst, men Geir hade ett problem, och det var att han hade fruktansvärd prestationsångest, berättar Cathrine.
Paret blev också Europamästare i tiodans och tog VM-brons i latinamerikanskt, men efter fyra år orkade Cathrine inte med pressen längre. Hon flyttade till Stavanger där de tidigare hade startat en dansskola.
– Vi fick inget arbetstillstånd i London så vi tränade och tävlade där, men pendlade till Stavanger för att bygga upp dansskolan. När jag ville sluta tävlingsdansa fick jag ta över dansskolan, säger Cathrine.
Det blev tolv år i Stavanger, där hon också hann gifta sig och skaffa barn. Men 2002 sa hon "tack och hej" till både man och vänner och flyttade hem till Norrköping. Hon kastade sig in i krogbranschen med hull och hår. Hon har varit delägare till bland annat Vila, Carl Johan och New York Legends i Linköping.
– Jag minns att jag bara skulle stå som värdinna på en Augustifest, men de sa åt mig att byta om och börja sälja, och det gick så bra! Efteråt sa de: Du är ju född till det här! Sen blev jag kvar i branschen i 20 år.
Cathrine har de senaste åren mest ägnat sig åt att utbilda restaurangpersonal, men mot slutet började en känsla komma smygande av att något saknades i livet. Cathrine mediterar mycket och efter att ha läst en bok om att hitta djupet i sig själv, kom dansen fram nästan som en vision under en meditation.
– Det bara kom till mig, det är inte restaurang jag vill jobba med, utan dans. Jag vill ha barn runt mig och föräldrar som tjatar! Det är jag!
Cathrine började leta danslokal precis innan corona bröt ut, men när pandemin kom med alla restriktioner blev det ett naturligt avbrott i planerna. Men så dök möjligheten upp att hyra in sig på Factory Fitness och i slutet av augusti tar hon steget till att öppna egen dansskola.
– För ett halvår sen visste jag inte om jag skulle våga, men så kände jag att det får bära eller brista. Det här kan inte vara livet ut.
Hon är ivrigt påhejad av den gamla vännen Tony Irving, som nog de flesta känner igen från Let´s dance.
– Vi har känt varandra sen vi bodde i London. Han är lika rolig och stollig som han är på tv!
På dansskolan blir det inte fokus på tävlingsdans utan på det som är "inne" nu. Barnen kan till exempel få lära sig danser från Fortnite och Tictoc. De lite äldre (upp till 100) kan till exempel välja zumba, salsa, mambo och twerk.
Hur håller du dig ajour när du varit borta från dansen så länge?
– Jag har dansat hela tiden privat och kollar mycket på Youtube. Sen har jag en sexårig son som hjälper mig med både musik och danssteg!
Att det här är ett stort steg att ta för Cathrine är tydligt.
– Det här känns pirrigt! Det är värre än att dansa i VM, och jag är väldigt ödmjuk i det här.