Bussiga Leffe upp och ned

Nedanför ett berg i skogen runt Ågelsjön står Olle Brandt och Björn Terje Oftedal och blickar upp mot en led. Det är tredje dagen de är ute och klättrar.
I ett lugnt och harmoniskt tempo njuter de av naturen och klättrar uppför några av Ågelsjöns leder.
Det blir ungefär tre leder per dag. I onsdags var det Bussiga Leffe som var föremålet för gruppens koncentration.
- Leden ligger i skuggan och den passade oss idag, den är inte så svår, berättar Björn medan han säkrar Olle. Det som kallas leder är redan utformade vägar uppför berget. Ofta följer de en spricka eller ett mönster av hyllor och grepp. Den som först klättrar en led och bestämmer vilken väg den ska ta är också den som får namnge den.

Lättsam stämning
Stämningen är lättsam och skämten flyger snabbt mellan de båda vännerna. Många av skämten handlar om att falla trots att det är det som man ska undvika.
- Jag kanske ska ta ett fall, skrattar Olle några meter upp på väggen och får ett jakande svar av Björn.
- Ja, det är klart att man tänker på att man kan falla när man klättrar, berättar han som svar på en outtalad fråga. Den som klättrar mycket faller någon gång det konstaterar båda. Därför är det viktigt med säkerhet.
- Man ska alltid tänka på säkerhet och när man gör det så blir det ganska koncentrerat. Jag har fallit, så länge har jag klättrat men jag har aldrig slagit mig, berättar Björn allvarsamt.
Han har klättrat i ungefär tolv år. Några av hans kompisar bergsklättrade och drog på så sätt med honom i fritidsaktiviteten.
Till Norrköping och flickvännen flyttade han för en dryg vecka sedan och mycket av sin tid kommer han nog att spendera vid Ågelsjön tror han.
- Klättrat har man ju alltid, berättar han och det är ett svar som många klättrare ger.
Det verkar för dem som självklart att killar klättrar ända sedan barnsben.
För dem är det självklart och naturligt att fortsätta med det. Olle har också bergsklättrat i ungefär tolv år, sedan han var femton år. Hans farbror klättrade och blev något av en förebild.

Hela naturupplevelsen
Det bästa med bergsklättring är inte själva klättringen utan hela naturupplevelsen förklarar de unisont
- Det är fint att vara ute i naturen och så är det en god träningsform, ett bra sätt att träffa kompisar och koppla av, säger Björn.
- Klättring är fint men man ska inte överromantisera det. Idag har dessutom nästan alla klättrat. Det är inget extremt längre, betonar Olle.
Han är uppvuxen i Smedby i Norrköping men efter en tid i Stockholm tröttnade han på storstadslivet och flyttade till Norge.

Norska Polarinstitutet
Idag bor han i Tromsö och arbetar på Norska Polarinstitutet med glaciärforskning från Svalbard. I Tromsö finns det många stora klättringsleder men en aning för svåra enligt Olle.
Annat är det vid Ågelsjön. Svårighetsgraden sträcker sig från fyra till minus nio, den svåraste leden som finns i Sverige är nio.
Bussiga Leffes led som Björn och Olle valt för dagen tror de är en femma. Men svårighetsgraden är för dem oviktig. Klättring är mest bara ett sätt för dem att komma ut i naturen.

Egna hejarrop
Vid deras bergvägg är det tyst och lugnt. Skriket och stojet från de badande barnen når inte hit.
Det enda som hörs är deras egna hejarrop och skramlet från utrustningen.
- Några timmar vid bergväggen, gott sällskap och en grillad korv och det kan inte bli bättre, skrattar Olle innan vi lämnar dem till att åter koncentrera sig på bergets natur.