Det är alltid något som krånglar. Och när saker och ting krånglar inser man alltid en stund efteråt att man lärt sig något av det. När det kommer till teknik ska det bara fungera. Jag avskyr att behöva ägna min tid åt att få saker att fungera. Datorer som inte gör som man vill, bilder som inte kan öppnas i photoshop eller lampor som inte tänds när deras enda funktion här i livet är att de ska tändas automatiskt när man stiger in på toaletten. Då blir jag så frustrerad att jag kan börja gråta. I alla fall om jag verkligen måste arbeta med bilderna eller gå på toa. Barn är också ett moment jag måste handskas med varje dag i mitt jobb som fotoassistent åt en barnfotograf. Fast det är oftast inte barnen som är det svåra momentet. När föräldrar inte fungerar som man önskar blir jag också mycket frustrerad. Under min första fotografering av en ettåring älskade ungen mig och ville leka med Pippi Långstrump och allt gick bra. Ända tills hon sprang fram till mig, tittade på kameran och helt oprovocerat dunkade huvudet i kamerastativet. - Äsch, det gör ont ett tag sen slutar hon skrika, tänkte jag. Men när mamman skräckslagen sprungit fram till ungen och skriker:- Ahh, nu är det blod överallt och läppen är sprucken, ville jag bara dö. Ungen gallskriker, storasyster, 3 år, är helt förstummad så jag tar med henne därifrån och leker med Pippi samtidigt som mina kinder rodnar till max och jag är så nära på att börja gråta, precis som ungen. KAN JAG INTE BARA FÅ GÅ HÄRIFRÅN OCH GÖMMA MIG.Som en fin twist på det hela börjar sen mamman mer eller mindre anklaga mig inför min chef att det var för att jag bytte så mycket rekvisita mellan alla bilder som ungen blivit otrygg. Varpå min chef svarade barskt att vi brukar faktiskt variera varje bild så mycket som möjligt så att inte föräldrarna sen ska komma på visning av bilderna och klaga på att de ser likadana ut. Mamman vart tyst och vi fortsatte. Jag bet mig själv i läppen och försökte stå ut nio bilder till. När det var en bild kvar på rullen frågade jag mamman om hon verkligen ville fortsätta. Då satt båda ungarna i varsin balja och gallskrek och tårarna sprutade. Den ena ungen ville ha den andres balja och vice versa. Mamman skulle ha bilderna till varje pris när de nu åkt så långt och de skulle se exakt likadana ut som hennes treårings sett ut tre år tidigare, så det var bara att fortsätta. Jag knäppte den sista bilden och vi pustade ut. När de skulle gå gapskrattade ungarna och mamman säger: - Ja nu går det bra minsann, ni kan ju flytta in här. Ni verkar ju trivas.... NEJ TACK, HELST INTE.Jag älskar barn.
