Björntämjaren som cirkusdirektör

Perfekt är ett nyckelord för honom. Han ställer höga krav. På sig själv. Och på cirkusens barn och ungdomar.
- Här i Sverige får man inte använda ordet elit, viskar han och ser sig omkring så ingen hörde det fula ordet. När jag hade cirkusskola i Lettland hade jag en elitgrupp. Det tyckte alla var fint. Här i Sverige har jag också en elitgrupp. Ett 40-tal av mina barn och ungdomar tillhör eliten, men det får jag inte säga. Den svenska mentaliteten är att alla ska vara lika. Det är en dubbelmoral utan dess like.

Ingen respekt
Det är mycket som är annorlunda i Sverige mot hur det är i Lettland, Vitolds Birkhans hemland.
- Jag blev förvånad över den dåliga disciplinen när jag först kom till Sverige. Barnen har ingen respekt för föräldrar och lärare. De tycker de vet bättre än de vuxna. Men nu är disciplinen här på cirkusskolan mycket, mycket bättre. Barnen vet att jag är sträng och ställer krav. Den som inte vill lyssna kan gå till någon idrottsförening och röra på sig där istället.
Men än så länge är det ingen som slutat. Tvärtom. Ungdomarna stannar kvar allt längre.
- Nu har vi många över 20 år. Problemet här i Sverige är att det inte finns någon organisation som ordnar cirkusjobb åt artisterna. Och de stora cirkusarna, som Cirkus Scott, anställer bara utländska artister. Det blir mycket billigare.

Cirkusskola i Moskva
Annat var det för Vitolds Birkhans själv när han gick cirkusskola i Moskva. Efter fyra år på skolan var han garanterad jobb på statscirkusen.
- Det var hård konkurrens på 60-talet. Vi var 3000 sökande till skolan. 300 valdes ut och fick åka till Moskva. Där gjordes en första gallring. Vi fick visa armar och fötter. Armarna skulle vara raka och man fick inte vara plattfot. Sedan fick vi med raka armar och bra fotvalv visa våra akrobatiska färdigheter. Och vi fick spela teater. Sedan gjorde vi ett musikaliskt test. Slutligen var det ett prov i vanliga teoretiska skolämnen. Efter det var vi 30 kvar som fick börja på skolan.
När Vitolds kom tillbaka till Riga efter antagningsproven hade han gått ner tio kilo.
Skoltiden var tuff. Vanliga skolämnen mellan klockan åtta och två. Sedan cirkus fram till åtta på kvällen.

Gjorde volter
Vitolds koncentrerade sig på akrobatik. Han stod på någon annans axlar och gjorde volter och han hoppade på en studsbräda och gjorde volter. När han var 21 år och precis färdig cirkusartist gjorde han ett åtta meter högt hopp på studsbrädan. Han missade och föll handlöst i golvet.
- Jag opererades och svävade mellan liv och död. När jag vaknade sa läkarna att jag inte kunde fortsätta som cirkusartist. Men det kunde jag inte acceptera. Cirkusen var hela mitt liv. Och jag kom tillbaka dit. Mot alla odds.
Redan som tolvåring visste Vitolds att det var cirkusartist han skulle bli.
- Mina föräldar tog mig med till statscirkusen i Riga och då visste jag.
Men morfar, som var musiklärare, tyckte att Vitolds skulle bli pianist. Vitolds själv tränade hellre cirkuskonster än pianospel.
- Till slut blev mina fingrar alldeles för muskulösa för pianospelande. Då förstod morfar att det nog fick bli cirkus i alla fall.

VIP som björntämjare
Efter några år som akrobat sadlade Vitolds om till björntämjare. Det var ett arbete med hög status i forna Sovjetunionen. En björntämjare var en riktig VIP-person. Det innebar också att inte vem som helst kunde börja träna björnar.
- Jag fick åka till en rysk stad. Där var jag tvungen att gå in i en bur med fyra aggressiva björnar. Det är viktigt att inte björnen känner att man är rädd. Man måste vara väldigt aggressiv själv och ta kommandot. Det visste jag, eftersom jag jobbat som tigerassistent tidigare. En björn tar tag i benet och fäller omkull sitt byte. Och om man hamnar på golvet är det inte roligt. Just när jag gick in i buren var jag inte rädd. Det kom efteråt. Jag sprang ut ur buren efter tre minuter och då var jag genomsvett. Men jag klarade testet.
Vitolds började träna med björnungar.
- Man måste börja när de bara är några månader. Jag blev lite som en pappa för dem. Det är viktigt att lära känna björnens karaktär. De är individer och ingen björn är den andra lik. Alla björnar passar inte heller till cirkusbjörnar.
Björnarna var födda i frihet.
- Jag jobbade bara med vilda djur. De här björnarna var födda och fångade i Sibirien.
Vitolds hade sju björnar som han tränade. Han blir alldeles förskräckt inför frågan om björnarna tränades med hjälp av slag.
- Nej, nej, nej. Jag slog aldrig någon björn. Jag pratade med dem. Björnarna, alla djur förresten, förstår vad man säger. De kan bara inte svara. Men jag förstår ändå vad de vill säga. Det handlar om djurpsykologi. Jag känner vad de vill säga. Det är en förmåga jag har.
Björnarna tränades till att åka sparkcykel, hoppa studsmatta och göra kullerbyttor över Vitolds armar.
- Det tar ett par år att träna upp en björn.

Bet av fingret
Björnarna hade munkorg på sig under träningen och föreställningarna.
- Ibland kunde cirkusdirektören komma med några vänner som ville klappa björnarna efter föreställningen. Jag sa alltid att de bara fick titta. Men det hände att någon försökte klappa en björn. Vips så hade de fått fingret avbitet.
Trots det var Vitolds aldrig rädd för sina björnar.
- Jag har mitt favoritsvar på frågan om jag inte var rädd. Människan är mycket farligare än björnen. En björn är aldrig falsk. Och man ser på ögonen när en björn blir arg. Då blir vitorna alldeles röda. Så det gäller att hela tiden se björnen i ögonen.
1981 åkte Vitolds på semester till Lettland. Där träffade han sin blivande fru och blev kär.
- Så jag åkte inte tillbaka till Moskva. Jag var trött på det sovjetiska systemet. Trött på att vara en offentlig person utan något privatliv. Jag bara jobbade, jobbade, jobbade.
Så Vitolds hoppade av cirkusen. Men efter ett tag blev han rastlös.
- Till slut tyckte min fru att jag kanske kunde bli tränare om jag nu inte ville fortsätta som cirkusartist.
Vitolds började i blygsam skala och byggde så småningom upp en hel cirkusskola i Riga.
- Jag jobbade, jobbade, jobbade och åkte på festival efter festival. I början av 90-talet bjöd vi in Norsholms ungdomscirkus till en festival.
Norsholms ungdomscirkus anlitade Vitolds som experthjälp. Det blev fler och fler resor till Sverige och Norsholm. 1996 tog han med sig frun och de båda döttrarna och flyttade hit.
- Först tänkte jag att jag aldrig skulle kunna bo här. Men nu trivs vi alla jättebra och kan inte tänka oss att flytta tillbaka.
Han ursäktar sig för sin brytning.
- Folk säger till mig "Vitolds, du borde lära dig bättre svenska. Skaffa dig en privatlärare". Ja, ja. Visst borde jag det. Men när ska jag hinna det. Jag jobbar, jobbar, jobbar. Dygnet runt. När jag kommer hem är jag trött. Helt slut.

Genuint glad
Det är svårt att tänka sig att Vitolds Birkhans kan bli trött. Han är en oerhört energisk och intensiv människa som inte sitter stilla många sekunder i taget. Det är inte bara brytningen som avslöjar att han inte är svensk från början. Han är nämligen också något så osvenskt som en genuint glad människa, han skrattar mest hela tiden.
- Jag älskar mitt jobb och jag är fanatiker. Det måste man vara om man ska lyckas. Jag gillar fanatiker. Människor som brinner för sina jobb. Jag har en släkting som jobbar med Robert Wells. Han brukar säga till mig att Robert Wells och jag är lika. Att vi båda bara jobbar, jobbar, jobbar.
Vitolds trivs med barnen på cirkusskolan. Men han saknar sina björnar.
- I Sverige får man ju inte ha vilda djur på cirkus. Ibland har jag tänkt att jag kanske skulle kontakta Kolmårdens djurpark och göra något nummer med deras björnar och visa för barnen som kommer dit. Men när skulle jag hinna det? När jag bara jobbar, jobbar, jobbar.