Tillvaron är full av enda vägar. I vissa kretsar utövar den enda vägens lösning en särskilt stark dragningskraft. Det är sällan som den enda vägens strategi slår rot inuti etablerade riksdagspartier; så som hände med 1980-tals Moderaterna. Enda vägens politik trivs normalt bäst ute i de religiösa och politiska tassemarkerna. En googling på Enda Vägen ger syn för sägen. De högst rankade träffarna handlar om sådant som Carl Bildt, Jesus, Kommunism, Privatisering, Mikael Wiehe och Leo Trotskij.
Under de senaste månaderna tycks boken Jämlikhetsanden (Karneval förlag) av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett, ha skapat en egen Enda Väg. Författarna driver tesen att ekonomisk ojämlikhet har en ytterst negativ inverkan på människors mentala och fysiska tillstånd.
Denna tes är i sig vardagsmat. Livet leves i allmänhet bättre av den som är rik och frisk än av den som är sjuk och fattig. Wilkinson och Pickett hävdar emellertid att även den rikes livskvalité påverkas negativt av utbredd ekonomisk ojämlikhet.
Även denna utvidgade tes är väl något av vardagsmat för de flesta någorlunda anständiga människor. Livskvalitén påverkas negativt för alla av fattigdomsdriven kriminalitet. Hur kul är det att kliva över hemlösa och tiggare på vägen till lyxkrogen?
Det speciella med Jämlikhetsanden är dock att boken är späckad av ekonomisk och social statistik som underbygger författarnas teser. Sådant som barnadödlighet, fetma och drogmissbruk är mindre omfattande i mer ekonomiskt jämlika länder som Skandinavien och Japan. Wilkinson och Pickett finner t o m bevis för att sopåtervinningen är mer effektiv i jämlika samhällen.
Jag håller bokens allmänna slutsatser för troliga i det stora hela. Jämlikhet är ett positivt laddat ord för mig. Mitt liv känns bättre om jag vet att också andra har det bra. Det jag fascineras av är att det är just mängden statistik/forskning i Jämlikhetsanden som fått den och dess budskap att utvecklas till en Enda Väg i breda vänsterkretsar.
Ideologier, tro och värderingar tycks inte längre vara nog inom politiken. Nu ska budskapen vara beforskade och sanna också. Jag lyssnar på många politiska tal och anföranden i mitt jobb. Nuförtiden är det närmast uppseendeväckande om någon politiker inte hänvisar till vad forskningen säger. Problemet med denna argumentering är att forskningen kan säga i det närmaste vad som helst.
Jämlikhetsandens forskningsresultat är ifrågasatta av andra forskare. Framförallt riktas kritik mot att Wilkinson och Pickett inte utsätter sina slutsatser om sambanden mellan jämlikhet och lycka för en mer hårdhänt prövning. Till och med vänsterstatsvetaren Ulf Bjereld ställer sig tveksam till författarnas tvärsäkra och förenklade slutsatser. Förklaringen är inte orimlig, men i sin enkelhet inte heller helt övertygande. Finns det inte i stället något i de jämlika staternas politiska historia och kulturella traditioner som främjar såväl jämlikhet som ett mer tillitsfullt samhällsklimat? (Svenska Dagbladet 22 juni 2009)
Jämlikhet mellan människor är en bra sak att sträva efter. Men jämlikhet är inte svaret på alla frågor. Ett fattigt samhälle kan t ex vara jämlikt i den meningen att de ingående individerna är ungefär lika fattiga allihop. Fattigdom fördras bäst om den delas lika av alla, förklarade t ex den forne finansministern Ernst Wigforss (S) en gång i tiden. Det behövs ekonomisk tillväxt om den ekonomiska jämlikheten ska bli ett eftersträvansvärt värde för folkflertalet. Sambanden mellan tillväxt, jämlikhet och livskvalité är glasklara. Det går således inte att tänka bort ekonomisk tillväxt för den som strävar efter verklig och vettig ekonomisk jämlikhet.
Jämlikheten frodas bäst på breda vägar där det finns plats för många samverkande och motverkande intressen.