Berit Malmqvists nyårsrevy
Det här är Berit Malmqvists teater. Inget tvivel, det är bara synd att hon inte är med på scenen. Men det hon vill ha sagt, det är i alla fall med. Lillanrevyn 2003 handlar inte så lite om fru Malmqvists hjärtefrågor, trots att de allra flesta texterna är skrivna av Berndt Uthas.
Nettan Lekström är säker dam på scen.
Foto:
Annars finns det helt visst en hel rad förmågor, några gamla säkra kort som Pontus Helander som hela publiken bara älskar, Nettan Lekström som har den där trygga scenvanan och vad gäller unge Marcus Rundqvist-Thomsen finns en härlig blandning av lust, nyfikenhet och värme som gör att man undrar var han kommer att sluta!
Kajsa Berg är ny i sammanhanget och sjunger jättevackert, Karoline Aldén ser och hör man också gärna. Stephan Grönroos gör kvällens toppnummer tillsammans med Pontus Helander i Som förut (Pontus, "en morgonstund vid Refvens grund") och Gu"så dant (båda) och här finns nojs och trams och spex med all lätthet i en perfekt soppa, text Uthas.
En annan stjärna i programmet är satt för IT-sketchen (text Ankarsten och Lärka) där Alexander Kaltaveridis får tillfälle att visa att han också kan minsann.
Men så är det då landstinget och så har vi då politikerna. Och då blir det lågsniff! Vet hut Håkansson! upprepas och visst är hela publiken med på att Vrinnevi ska räddas - revyn heter ju Lilla akuten och alla är så klämmigt iklädda sjukhuskläder. Men heder och ära tas ifrån dom som vill jobba med politiken, Håkansson rekommenderas prygel och de lokala politikerna går snällt på revypremiär och får höra att dom är dilettanter.
Nu hör ju häckleriet till, att vara revyskapare utan att häckla etablissemanget skulle väl vara tjänstefel.
Men finessen måste vara humorn. Så är det inte alltid, här tas ämnet på allvar och det blir flera stenar som sjunker till botten.
Som när man häcklar kritiker för att de inte kan sin sak men däremot själva agerar som kritiker av det mesta, de häcklar tjänstemän som fattar obekväma beslut men talar om för dom hur dom ska göra - "höra, se, men inte röra".
Vissa nummer är oerhört låga och sega, poängen sägs i inledningen och så blir det en pinsam färd mot slutet. Men som det är i revy kan det också ta sig lika snabbt och man blir på bättre humör och visst skrattar man flera gånger. En del skrattar väldigt många gånger.
Berndt Uthas är mycket på scenen och kanske borde fler av de yngre förmågorna ges större utrymme, men det är ju också hans texter som gör showen och man blir till sist imponerad av lagarbetet. Leif Agrér som en gång var dansare på Östgötateatern visar som regissör att han kan styra en ensemble och gör också att man får se mycket bra koreografi. Jesper Andersson följer fint numren på synt, perfekt.
Så visst får gänget med idealitet, spelglädje och ren energi ihop till en nyårsrevy i Norrköping och det är alltid en mycket bra sak. För det är ju först när det finns liv det finns hopp!
Så jobbar vi med nyheter