Berit, 75, alltid i rampljuset

"Ta mig inte i hand, det blir bara så dyrt", brukar en viss marknadschef skämta när Berit dyker upp i hans väg. Tigga pengar från företagen, det kan hon. Det tvangs hon lära sig efter att i slutet av 70-talet ha tagit över chefskapet för ett konkursmässigt Arbis. I samband med olika framträdanden brukar hon också passa på att nämna den där hinken, som hon ställt vid utgången. Där allt då går till Barndiabetesfonden, som hon är stolt ambassadör för. Men för att nu ta det lite från början, så är Berit Malmqvist faktiskt född i Söderhamn och uppväxt i Sundsvall. När hon var 14 år flyttade familjen till Norrköping, och här blev hon kvar. Hon skulle heller aldrig kunna tänka sig att flytta härifrån. Sju revyer
Sjungit hade hon alltid gjort, i barndomen med grannar som publik. Men oprövad var hon ju, när hon 17 år gammal ställde upp i en audition för en ungdomsrevy, som trägna revyduon Tjadden och Anderzon hade skrivit ihop. Såpass bra gick det där, att hon kom med i revyn. Det var år 1950, på den vägen var det sedan och sju revyer blev det med Tjadden på Lilla teatern. Men även Arbischefen Elis Utter hade lagt märke till unga Berit, och mitt i Tjaddenperioden fick hon också huvudrollen i "Flottans lilla fästmö" på Arbis. Mer stadigvarande där blev det sedan, när Erik och Gun Bengtsson in på 60-talet återupplivade Norrköpings Operettsällskap. Många är de roller som Berit där kreerat, i operetter och musikaler som avlöste varandra på Arbis. - Jag älskar att stå på scen, jag älskar att få folk att skratta. Ja, att få dem tårfyllda också... Men någon "primadonna" har hon aldrig varit, inte i någon mening av ordet. Det där var mest ett inslag i den politiska buskagitationen från vissa håll, när Berit kämpade som hårdast för Vrinnevisjukhuset. Jobbade också
Genom alla dessa år hade hon också hela tiden något vanligt jobb. I båda bokhandlarna har hon arbetat, hos Nermans hade hon också hand om läsecirklarna. Växeltelefonist på Fiskeby och Goodyear har hon varit, likaväl som reseledare för bussbolag. Och från 1970 anställd av landstinget, som sekretare och slutligen informatör. Under den tiden efterträdde hon också år 1978 Erik Bengtsson på Arbis, som verksamhetschef och ordförande för Operettsällskapet. Det var då det fanns stora skulder, som det nu föll på hennes lott att reda ut. God hjälp fick hon från Norrköpings kommun, som med fast och välvillig hand styrdes av Karl-Erik Wernersson. När sedan My fair lady gjorde sådan succé att den gick två säsonger, då var Arbis ekonomi åter säkrad. Just där hade Berit också en av sina verkliga favoritroller, som hushållerskan mrs Pearce. En annan roll hon med särskild förtjusning minns är som den hysteriska, giftaslystna ryska grevinnan Stasa i Franz Lehárs Greven av Luxemburg. Där drog hon och Nenne Peterson ner väldiga skrattsalvor från publiken. Älskar sjukhuset
1986 lämnade hon chefskapet för Arbis, i samband med att hon blev informatör för det då nya Vrinnevisjukhuset. Mot den bakgrunden blev det ett antal år senare också självklart för henne att gå i spetsen i kampen för sjukhuset; med alla dessa namnlistor, demonstrationer samt - mäktigast av allt - den mänskliga ringen runt hela sjukhuset. - Jag älskar ju det där sjukhuset, där jag har guidat 40.000 besökare runt... Som konferencier är Berit ofta anlitad, om någon månad handlar det än en gång om Bälgadraget. De där farbröderna har också en särskild plats i hennes hjärta. Från sina två avverkade äktenskap har hon son och dotter, Lars-Åke och Annika - och så barnbarnet Isabelle, nu 9 år, "det bästa på jorden". Därtill finns numera en liten golden retriever, som ska tas hand om varje måndag och som hon gjort i ordning en mysig vrå åt därhemma. - Så jag kan nog säga att jag är ganska så tillfreds med livet, summerar hon. Öppet hus
Nu närmar sig Berit alltså de 75, och av den anledningen ordnas det på onsdag öppet hus för henne. På helt igenom passande plats, Skandiateatern, och mellan klockan tolv och tre. Den mer eller mindre ständiga offentligheten har hon trivts i. Berit älskar ju människor och har inte haft något som helst emot att behöva heja på alla möjliga ute på stan. - Men jag måste också få säga, att jag kan känna mig väldigt trött på det där föredraget som jag är ute och håller, "Här har du mitt liv". Jag kan tycka att det blir för mycket Berit Malmqvist, det kan rentav stå mig upp i halsen. - För jag vet ju så väl, hur många människor det finns som gör stora saker i det tysta. Men som inte får något erkännande, förrän de ligger där i kistan... Skulle säga ifrån
Hon säger också, att hon formades av sin uppväxt. Som inte alltid var så lätt. Något som hon då bestämde sig för var, att som vuxen skulle hon inte låta någon sätta sig på henne. Och när något var vrångt och orättvist, då skulle hon säga ifrån.