Om jag säger att Roger Michell och manusförfattaren Hanif Kureishi tidigare gjort ”Notting Hill” tillsammans skulle det förmodligen skapa en specifik bild hos er. Då är det dags att berätta att ”Le Week-End” inte på något sätt liknar en romantisk komedi. Det här är istället berättelsen om vad som händer när en kärleksrelation etablerats över decennier. Och det är ingen vacker bild som målas. Istället är det en ärlig skildrig av det bitterljuva i långa relationer. Filmen är en observation av det långa äktenskapets tunga lass. Emellan cementerad kärlek är det också uppbyggd irritation från ett halvt liv i någon annans sällskap. De egenheter som charmade i ett tidigt relationsskapande skede är nu starka friktionsobjekt. Bilden av verkligheten ändrar sig flera gånger, när du som tittare tror att du har grepp om dynamiken i det gifta parets relation så kommer en vändning. Filmen bygger mycket på igenkänningsfaktor.
Nick och Meg är i Paris för att fira 30 års äktenskap. Det sjaskiga hotellet från smekmånaden har förlorat sin lyster och Meg bestämmer att de ska bo i en dyr svit istället. Dagen passerar emellan bitska och kärleksfulla kommentarer. På kvällen träffar de Nicks gamla vän Morgan, spelad av Jeff Goldblum till fulländning. Morgan bjuder paret på en fest i sin svindyra våning. Där lyfter filmen en nivå.
Medan ”Le Week-End” är smärtsamt uppriktig gränsar den ibland till tråkig. Vore det inte för injektionen av Goldblum skulle det hela slutat på en deprimerande ton. Michell målar en nyansrik bild av en relation som tragglat på länge. Han och Kureishi ställer många frågor men svaren uteblir. Det är tittaren själv som ska fundera över fenomenet monogam relation över decennier. Filmmakarna tar inte ställning. Det i sig är befriande.