En granne la ut några blommor på måndagsmorgonen för att hedra den mördade pojken.
Vårsolen skiner och barn hörs leka på den närliggande förskolans gård. En hund rastas, snabba steg mot skola och jobb och en sopbil som tömmer sopor ett kvarter bort. Ett stilla lugn råder kring atriumhusen i Navestad på måndagsmorgonen.
Men blodfläcken, gruset och asfalten som färgats rött, skvallrar om skotten som ekade mellan husväggarna på söndagskvällen. En granne kikar ut, lägger ner sju blommar och går snabbt in igen. Bakom de neddragna persiennerna. Hon vill inte prata, bara hedra en ung människa vars livslåga släcktes.
800 meter från den rödfärgade asfalten träffar vi en annan tonårspojke, på väg till skolan, tolv timmar efter att ha förlorat sin barndomsvän. Han hade precis avslutat träningen på söndagskvällen när han fick samtalet från en annan vän.
– Han sa att det hade varit en skjutning och jag tänkte "vad händer?", säger tonårspojken vi träffar på gångvägen utanför skolan.
Efter att ha fått höra att hans barndomsvän varit inblandad i skjutningen, satte sig tonårspojken på en buss för att åka till den skjutnes kusin.
– När jag satt på bussen visste jag inte om han levde eller inte.
När han kom fram till offrets kusin fick han dödsbeskedet.
– Lever han, frågade jag när de öppnade dörren, men de sa att han var död. Jag visste inte hur jag skulle reagera, jag blev chockad.
Chocken har inte släppt, det syns i hans blick och hela väsen.
– Han har varit hemma hos oss flera gånger, han var som en andra son för min mamma. Hon började gråta när hon fick höra det.
Det fanns tecken på att kompisen hade hamnat i dåligt sällskap, att han var på väg åt fel håll.
– Han har haft en dålig historia och varit mycket i Hageby. Men när jag frågat har han inte berättat något.
En tonårspojke sköts till döds i en av gångarna mellan atriumhusen.
Han tittar ner och skakar lätt på huvudet, som att han fortfarande har svårt att acceptera det som har hänt.
Kändes det självklart att gå till skolan en sådan här dag?
– Det har nog inte sjunkit in än. Jag försöker glömma det och bara gå vidare. Jag ska försöka fortsätta som vanligt.
Är du rädd för egen del?
– Innan brydde jag mig inte mycket om det som inträffat i Norrköping. Men nu när det blev så nära är det en annan sak, säger han och fortsätter:
– Jag sa till mina vänner efter att vi fick reda på att han var död att "låt oss ta det här som ett exempel på vad som kan hända om man väljer att göra dåliga saker".
Ett par som är ute och går med sin hund stannar till. De har bott i området i åtta år och de upplever att våldet har blivit värre och värre.
– Jag går inte ut med hunden på kvällar längre och min dotter släpper jag inte ut ensam, säger kvinnan.
Norrköpings kommun upprättade en trygghetspunkt i Svenska kyrkans lokal i Ringdansens Centrum på måndagsförmiddagen.
Tankarna på att flytta finns där, men de vet inte var de ska ta vägen för att fly våldet.
– Man tänker på barnen, men var händer det inte grejer?, frågar sig mannen.
Vänjer man sig vid det till slut?
– Nej, man blir mer och mer orolig. Men det går aldrig att vänja sig, säger mannen.
En äldre kvinnan från Smedby är i Navestad för att träna. Hon är bedrövad över det som hänt.
– Det är fruktansvärt. Känns inte bra alls. Jag är från Stockholm och har bott i Norrköping i tio år, men nu spelar det ingen roll var man befinner sig. Det är sorgligt.
Norrköpings kommun meddelade på måndagsförmiddagen att de från klockan 11.00 öppnade upp en trygghetspunkt i Svenska kyrkans lokal i Ringdansens Centrum för att möta upp och stötta allmänheten.