Bara spillror kvar av barndomskvarteren

"Vattengränd 2 B var ett vitt trevåningshus för fyra familjer. Vi bodde högst upp, under oss först kamrer Höglund, som var extremt ljudkänslig och tog varje tillfälle i akt att skicka upp hembiträdet när det spelades. När pappa hade fått för sig att han borde traktera blåsinstrument och därför flitigt övade valthorn kom hembiträdet upp med en vädjan: - Ta ifrån barnen den där hemska leksaken! Nå, musiken drev dem på flykten och riksdagsman Elmgren med fru och son flyttade in istället. Vid en stilla fråga huruvida han stördes av vårt musicerande sade han bara: - Nej, det gör oss ingenting. Det är som när Tuppen släpper ut ångan." Så skriver Peter Freudenthal i sin självbiografi. Stinkande Tuppens Bomullsväveri låg granne vid Motala Ström. Familjen hamnade i Norrköping när pappa Heinz fick jobb som chefdirigent på Norrköpings Orkesterförening. När kriget gjorde det omöjligt för en judisk familj att återvända till Tyskland blev man kvar i Sverige. Vi är tillbaka på platsen vid Palace där det vita flervåningshuset en gång låg. Peter sitter på kajkanten vid Strömmen. Mörkt och kallt vattnen drar förbi. - Det är som krigshärjat och det är synd att det revs så mycket. När jag kom tillbaka hit i mitten av 50-talet trampade jag runt i resterna. Allt såg så litet ut. Vi hade ju en jättelägenhet... Jag kunde inte förstå det. Mamma Elsbet ägnade sig också åt musik och ledde ABF:s manskör. Peter berättar att hemmet kändes väldigt annorlunda jämfört med kamraternas. Deras föräldrar var trädgårdsmästare och sotare. I en passage i boken berättas om hur kamraten Karl-Gösta hörde när Heinz och Elsbet var oense om takten i ett partitur: - Ta ta ti tat a... - Nein, sa mamma. Taa ta ti ta... - Nein, sa Heinz. Ta ta ti ta ta. - Vad dom pratar konstigt hos dig, sa Karl-Gösta. I det freudenthalska hemmet pratade man tyska. Det var genom andra barn bröderna Peter och Otto lärde sig svenska. Barn fanns det många i kvarteret. De lekte och rökte knyckta cigarrer på torkvinden utsikt över bomullsväveriet och Refvens grund. - Vi tog oss ut genom ett fönster och sprang på taket. Det var livsfarligt. Jag minns en gång när pappa såg mig på fönsterbrädan, då fick jag mig en hurring. Även från lägenheten hade familjen strålande utsikt över Motala Ström och ett av Peters tidiga minnen var synen av den våldsamma branden i rådhuset i maj 1942. - Vi hade balkong åt det hållet. Höga eldslågor slog upp och mamma skrek: "Oh, våra pengar brinner upp!" Hon trodde det var Östgötabanken som brann. Jag måste ha tyckt det var spännande, eftersom det gjorde intryck. ★ ★ ★ Men rådhusbranden var naturligtvis inget i jämförelse med den stora branden i Europa. "Det som präglade min barndom framför allt annat var kriget. Hela vår existens kretsade kring detta förfärliga som pågick, inte bara i Europa utan även inom oss dag som natt" skriver Peter Freudenthal. Föräldrarna var övertygade att kriget skulle nå Sverige. Och Nazityskland hade sina sympatisörer i Norrköping. Peter namnger några i sin bok och berättar att delar av orkestern inte hälsade på hans pappa. - Det fanns många barn som skrek glåpord och kastade sten efter oss, säger han. Breven från Tyskland hade blåa diagonala vattenband för att avslöja hemligt bläck. För att berätta vad som hände skrev man förtäckta meddelanden som bara antydde de verkliga tragedierna. - Fram till 1945 var kriget alltid närvarande i hemmet. De flesta i umgänget var flyktingar och fick vi ta del av Mellaneuropeisk kultur som var av utdöende sort. Flyktingarna bodde i ett kvarter vid Verkstadsgatan bakom järnvägsstationen. Peter kände sig mer än välkommen i gemenskapen och mötet med flyktingarna var betydelsefullt på flera plan. Där mötte han för första gången en konstnär. Och det var mycket tack vare dem som han blev engagerad i den judiska församlingen, efter sin barmitzva. - Mamma var ateist och pappa var inte särskilt religiös och gick sällan till synagogan. Han hade väl fått tillräckligt av det i sin uppväxt som son till en rabbin. I sin bok skriver Peter. "Synagogan blev som ett hem för mig./.../ Då och då drömmer jag om det varma ljuset från dessa fönster och vaknar så med en speciell lyckokänsla." ★ ★ ★ 1945 började Peter i Matteusskolan och fortsatte sedan till Samrealskolan på Nygatan. Han trivdes aldrig riktigt i skolan och blev något av klassens pajas. - En gammal klasskompis som jag pratade med nyligen mindes mig som liten, blond, söt och sprallig. Vi går med honom på Bråddgatan, den gamla skolvägen. - Men gatan såg inte ut så här. Den var mycket smalare, säger han. Han minns det som en rolig väg - full av affärer med mycket att titta på. Där fanns Evert Karlssons ostaffär, Lindgrens färg, Sparrmans hembageri och Calmfors, "där man kunde köpa klipulver och stenkulor". Längre ner på gatan fanns automater med femöreskola och mjölkchocko. - Där låg Urmakare Ohlsson, säger Peter och pekar. När jag konfirmerades 1951 fick jag en femtiolapp av en släkting. Jag kunde inte tro att hela sedeln var till mig. - Jag köpte en Certinaklocka, men den tog farsan hand om. Men mamma glömde den i fickan på sin städrock och råkade koka klockan med den. Den funkade ändå. Hon skrev och berättade det till dem i Schweiz men jag tror aldrig att hon fick något svar. - Och där låg Ölanders herrekipering, men vi sa alltid öl-Anders, fortsätter Peter och pekar mot hörnet Vattengränd-Bråddgatan. I samma kvareter hade kommunisterna sin lokal. Dörren till partilokalen är idag igenmurad och hör till restaurang Asken. Som barn tyckte Peter att det var fascinerande med affischerna på Stalin. ★ ★ ★ Vi fortsätter promenaden upp mot den judiska begravningsplatsen, där Peter Freudenthal krattade gruset som barn. - Jag hade en ganska begränsad radie. Konstmuseet, Hörsalen och hit upp, säger han. Här ligger släkt och vänner begravda: pappa Heinz, farmor Else och onkel Max. Självbiografin genomsyras av ett försonande drag gentemot familjen och är framför allt skriven för barnens skull. - Genom åren jag tröttat ut dem med alla storys. "Det där har vi redan hört, skriv ner det istället" sa de till mig. Efter närmare tio års tid finns nu "Som jag ser det - En självbiografi" utgiven på det lilla förlaget Almlöfs i Kinda. Delar av självbiografin har nått ända in i danska hovet, genom en bekants försorg. Peter Freudenthal skriver nämligen litet om Kronprinsessan Margrethe. Efter att ha studerat arkeologi åkte han till Sudan i början av 60-talet för att hjälpa till att rädda fornlämningar och kronprinsessan deltog en tid i arbetet. - Fast det var ju inte alls meningen att hon skulle läsa. Texten var inte direkt lämplig, men en hovdam skrev till min vän att "Hennes Majestät tyckte det var trevligt att bli påmind om händelser från ungdomen", säger Peter Freudenthal.

Information till våra läsare

Bara spillror kvar av barndomskvarteren

Rivningsvågen har bara lämnat spillror kvar av konstnären Peter Freudenthals barndomskvarter. Men i minnet lever gamla tider. Åtminstone i Peters. Den nyutkomna självbiografin "Som jag ser det" börjar med uppväxtåren i Norrköping.