Balanskonstnären som föll
Sverker Ydén är en hjälte. I mina ögon. Och många andras. Just nu är han en slagen hjälte. På väg att resa sig. - Ordet utbrändhet fanns inte för mig, Jag trodde inte det var möjligt. Men en dag kunde jag inte ens resa mig ur sängen.
Sverker Ydén är motorn som driver Blacka musikskola. Men han får inte gå dit. "Det är fruktansvärt plågsamt att inte få med och arbeta med dessa underbara människor", säger han. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
- Att inte kunna vara med och arbeta tillsammans med dessa underbara människor är fruktansvärt plågsamt, säger Sverker när vi får en pratstund med honom i hans och konstnären Ulla Nermans hem: gamla stationshuset i Kimstad.
Där sitter han nu, grabben som skulle göra allting själv - och gjorde det.
Sverker har fått ta några riktigt kraftiga smällar och han har gått i däck. Det är en lång historia. Den börjar här:
<b>"Siciliansk familj"</b>
Sverker föddes i Nässjö för 48 år sedan. Han kom till Norsholm när han var elva som näst äldst i en syskonskara på sex. Pappa Bertil var lärare på Mosstorpsskolan i Skärblacka. Mamma Nelly, med journalistambitioner, hade fullt hus. Både var och är engagerade socialdemokrater.
- Vi var en "siciliansk" familj, säger Sverker. Vårt hem var en mötesplats, alltid öppna diskussioner om allting. En stimulerande uppväxtmiljö.
-Vi levde på sätt och vis i ett kollektiv. Vi var tre familjer: vi, Fredriksson och Eriksson. Totalt var vi femton barn i ungefär samma ålder. Vi kallades "kravallungarna".
Fyra bröder och två systrar på sladden. Efter diverse utflykter finns alla idag i Norrköpingstrakten, utom en syster som bor i Stockholm. En "siciliansk familj" med rötter i Norsholm.
<b>På sjön</b>
Det blev snart trångt hemma för Sverker. Två veckor innan han skulle gå ut nian stack han till sjöss, 15 år gammal. Två år stannade han, mest med Swedish West African Line som gick med ädelträ på 18 hamnar i Afrika. Nordamerika och stora delar av Medelhavet hann Sverker också uppleva. Det var ett hårt liv för en 15-åring.
- Jag var mässkalle. Det var en grym hierarki på sjön.
Men Sverker kom hem helskinnad för att upptäcka att brodern Harald hade ett popband tillsammans med klasskamraten Mikael Kuylenstierna. Det blev musik för Sverker också. För att göra en lång historia kortare: tre ganska vilda grabbar utropade fristaten Norsholm och bildade 1970 Norsholms befrielsefront, NBF, tillsammans med Norrköpingspolarna Mats Schylström och Boo Cassel. Ett band som kom att leva i 17 år.
- Vi började spela musik som en reaktion mot en omöjlig, fyrkantig, politisk värld, berättar Sverker.
Det lät för jävligt i början, men det gjorde inget. Det viktiga var att göra det man ville, göra det själv och tillsammans.
- Vi var punkare långt innan ordet fanns.
<b>Drog till Stockholm</b>
Det här var "ungdomsrevoltens år", bara två efter 1968. Och visst NBF var vänster.
- FNL-grupperna var vi engagerade i. Men när det politiska tjabblet mellan KFML, SKP och allt vad de hette började, då tröttnade vi.
NBF drog till Stockholm som alla andra. Piska mig hårt (Eldkvarn) till exempel. Sverker bodde i ett kollektiv med Tony Thorén och han bytte flickvän med Plura Jonsson. Han jobbade där han kom åt: som sopåkare, på Pripps, Delicato, fritidsgårdar. Det var musiken som gällde.
- Det var några enormt intensiva år. Piska mig gjorde "Elisabeth", deras bästa skiva nånsin. Musiknätet Waxholm bildades. Det hände massor.
<B>Bodde ruffigt</B>
Det viktigaste som hände Sverker var Ulla Nerman. De träffades på Bagarmossens fritidsgård 1974 och lever 2002 tillsammans i Kimstad stationshus. Första barnet, Stina, kom 76.
- Vi bodde ruffigt i Gamla stan. Det var inget för ett barn, så vi flyttade tillbaka till Norrköping.
Det blev ett kollektiv igen, i det gamla föräldrahemmet som föräldrarna lämnat. Tallbacken -eller "Ballstacken" - blev det nya hemmet. Och många såg väl snett på den rufsiga skaran.
- Vi gjorde vår första singel och ville sälja den i Rydins affär i Norsholm. Han slängde ut oss.
Sverker fick sitt första "riktiga" jobb, på Hattens förskola i Norrköping.
- Det blev min inkörsport till yrkeslivet. Jag utvecklades enormt som människa där, kom in i ett sammanhang med en helt fantastisk personalgrupp.
Det var NBF, Hatten, Tallbacken, musiken, familjen, vännerna och andra barnet, Anna (1982). Full fart hela tiden.
<b>Fröet såddes</b>
1981 fixade NBF en konsert med Eldkvarn i Skärblacka Folkets hus.
- De var stora då, så det var utsålt på tre minuter.
Den konserten var fröet till Blacka Musik, föreningen som gjort Skärblacka känt i musikerkretsar över hela landet. Det blev en formlig explosion.
- På kort tid hade vi 14 band igång.
- Vi byggde en musikrörelse utifrån våra egna liv. Vi älskade att spela och tyckte det var roligt att lära andra, berättar Sverker.
- Det byggde på lust och glädje. Vi tyckte det var underbart när vi såg våra band på scenen. Vi hörde inte att det lät för jävligt.
NBF mötte "Kalle Bah"-generationen i Skärblacka.
- De var tio år yngre, men tänkte som vi. Skillnaden var att de spelade reggae. Det började vi också med.
Det var något i reggaens tankevärld som stämde. Detta med revolten, att söka sina rötter och vara trogen sitt ursprung. Reggaen har aldrig varit flummig i Skärblacka.
-Det fanns en klassmedvetenhet. De var rakryggade och stolta över att vara "brukets barn". Så blev det också en demokratisk skolning, säger Sverker.
Blacka Musik växte. Micke Kuylenstierna och Sverker jobbade heltid. Rikskonserter betalade projektet. Det gick bra. De skulle ta över Kulturkammaren i Norrköping, ombyggnad och renovering pågick.
Då kom första smällen.
<b>Frontalkrock</b>
Sverker var på väg hem i sin gamla Volvo. Vid Löfstad mötte han en annan bilist, i full fart. Det blev frontalkrock.
- Jag slog huvudet i ratten. De följande två veckorna minns jag inte ett dugg av. Jag var mer eller mindre borta i ett och ett halvt år.
- Allt blev svart på en tusendels sekund. Det kändes som om livet tog slut. Jag kunde inte läsa, inte spela gitarr. Det var fel inne i huvudet.
Sverker kunde inte längre hålla i sär saker och ting. Ingen simultanförmåga, det som han varit så bra på. Han fick lära sig att skriva upp punkt för punkt vad han skulle göra under dagen.
Jobbet han hållit på med i tio år klarade han inte längre.
Livet hade blivit en rehabiliteringsprocess.
- Något måste jag ju göra. En läkare frågade om jag hade någon önskedröm. Plugga musik, sa jag.
Och så blev det. Sverker fick hjälp att söka till Stockholms musikpedagogiska institut, SMI.
-Jag fattar inte hur jag kom in, jag som aldrig sysslat med musikalisk teori.
Det blev fyra hårda år på SMI. För hårda kanske, nu i efterhand.
- Jag var besatt av tanken att komma tillbaka till varje pris. Men jag hade behövt ta det lugnt efter olyckan, det förstår jag nu.
Under tiden på SMI växte tanken på en musikskola i Skärblacka fram. Sverker kastade sig in i projektet och hösten 1999 var det verklighet. Idag har skolan 15 lärare, en av dem Sverkers 79-årige far Bertil, erfaren pedagog, och 23 elever i utbildning till musikhandledare. Dessutom 400-500 elever i Skärblackas skolor.
<b>Världen krympte</b>
Sverker är rektor med mål att få högskolestatus på musikskolan i Skärblacka. Han arbetade med undervisning, utveckling, organisation, administration. Arbetade, arbetade, arbetade.
Det höll i ett år.
- Världen krympte mer och mer, Jag orkade till sist inte med något annat. Tills sist handlade det bara om att klara en sak i taget, ta dagen minut för minut. Jag tog mig knappt hem.
En av Sverkers bröder hade sett det förut. "Nu ringer jag en läkare", sa han.
Sverker blev sjukskriven i två månader. Började våren 2001 jobba halvtid igen.
- Men halvtid fanns inte för mig. Drivkraften, som alltid varit min största tillgång, blev tvärtom en fara för mig själv. Jag drev mig över kanten.
- Hela sommaren var jag väck. När skolan började igen på hösten var jag tillbaka där jag slutade på våren. Slut direkt.
<b>Plågsamt</b>
Till sist blev det en total kollaps, i november förra året. Sverker kom inte ens ur sängen. Det blev sjuktransport till Vrinnevi. Psykolog och rehabiltering igen.
-Jag hade en skogsbrand och en tryckkokare i huvudet samtidigt. Jag ville bara bort.
När vi sitter och
Så jobbar vi med nyheter