Åt hans serieteckningar behöver du inte skratta
NORRKÖPINGSvart och vitt, men ändå nyansrikt. Idag har det personliga och självbiografiska serietecknandet slagit igenom.Fyra spännande tecknare visas i utställningen Ego på Norrköpings Stadsmuseum. Vi har träffat Mats Jonsson och Anneli Furmark.
Svartsjuka och avundsjuka är ett löst tiema i de serier Mats Jonsson ställer ut på Norrköpings Stadsmuseum. FOTO: REBECCA JOHANSSON
Foto: Fotograf saknas!
- Det heter ju comics på engelska, och humorn tillhör mediet. Mina serier är självbiografiska och behandlar relationer mellan människor på alla nivåer, från skvaller till Dostojevskij, säger Mats Jonsson.
- Men det är svårt att vara realist i ett medium där det hänger bubblor från taket, som någon lär ha sagt, fortsätter han.
Som så många barn älskade Mats Jonsson att teckna när han var liten. Han läste gärna Bamse och en massa andra serier. I 13-årsåldern, när han läste Klas Katt av Gunnar Lundkvist och insåg att serier inte måste vara roliga, började han teckna dagboksserier om skolutflyker och livet i klassrummet.
<b>Naivistisk stil</b>
Själv betecknar han sin serieteckningsstil som naivistisk och detaljrik. Bland de serier han ställer ut har någon nästan tio år på nacken och en annan blev klar i förra veckan. Det övergripande temat är avundsjuka och svartsjuka.
- Förr var det väldigt mycket olycklig kärlek i mina serier, berättar han.
Den första serien fick han publicerad i Gallago 1991, och där har han återkommit regelbundet.
<b>Inte bara grabbkultur</b>
En populär myt är att serier är något för finniga killar i tonåren.
- Serier har fått en grabbkulturstämpel. Därför kändes det extra viktigt för oss att visa kvinnliga serietecknare också, säger Johannes Klenell, från kulturföreningen Europaväg 4.
Anneli Furmark började teckna serier för tre år sedan, som 37-åring. Och hon är trött på att Umeå Stadsbibliotek ville ställa hennes böcker på ungdomsavdelningen.
- Det är jättekul om unga läser mina serier, det handlar inte om det. Men problemet är att de vuxna inte hittar min bok om den finns på ungdomshyllan. Det ger fel signaler.
- Men visst känner jag mig som en tant i branschen, skrattar hon.
Annelis utställda teckningar är utgivna i boken "Labyrinterna" som kom i höstas.
- Det handlar om hur barn ser på vuxnas konstiga och förvirrande beteende, säger hon.
Hon berättar om uppväxten i Luleå på 70-talet och föräldrarnas skilsmässa. Och om den nye mannen som dök upp med polisonger, polotröja och pilotbrillor.
- Det är en dramatiserad verklighet, och när jag höll på med serien trodde jag aldrig att jag skulle våga visa den. Jag var orolig för hur familjen skulle reagera. Men de tog det väldigt bra, säger Anneli Furmark.
<b>Levande linje</b>
Anneli har gått konsthögskolan i Umeå. Hon arbetar med flytande tusch och stålpenna, som ger en levande linje. Detaljerna är träffande tidsmarkörer.
- Det är viktigt med detaljer, för det måste vara kul att titta på bilderna, säger Anneli.
När Anneli jobbar har hon en grundidé och ett slut klart när hon börjar med en serie, sedan kastar hon sig in i arbetet.
- Ibland får jag teckna om tre-fyra sidor för att jag vill ändra historien. Det är ett oekonomiskt sätt att jobba. Men arbetet får inte vara för låst vid en färdig historia, utan måste vara lustfyllt och öppet för överraskningar.
- Annars reduceras arbetet till ett hantverk. Så vill jag inte att folk ska se på serier. Jag vill riva ner gränsen mellan serier och konst.
Utställningen med serier av David Liljemark, Anneli Furmark, Coco Moodysson, och Mats Jonsson visas månaden ut och är ett samarbete mellan den nystartade kulturföreningen Europaväg 4 och Norrköpings Stadsmuseum.
Så jobbar vi med nyheter