Först lyckades Wiwi Heggblad, 73, genom bland annat en namninsamling på nätet, få politikerna att backa om dagverksamheten för dementa på Gläntan i Krokek. Där har hennes man Pelle, 80, varit på besök de flesta vardagar.
Nu ser hennes engagemang också ut att ge mamma Kerstin Johansson en plats på ett äldreboende – i Söderköpings kommun.
– Jag tog reda på att man kan söka plats i flera kommuner, så nu har vi fått ett muntligt löfte från Söderköping om en plats. Men vi står fortfarande i kö även i Norrköping. Och vi har även gjort en ny ansökan med vår nya biståndshandläggare. Men vi fick nej där också för ett par veckor sedan, berättar Wiwi.
Kerstin vill helst bo Aspgården i Östra Ryd, där det finns vård- och serviceboende i samma lokaler. Där bor också hennes son, och flera av barnbarnen.
– Mamma vill ju inte vara ensam, och på Aspgården äter de gemensamt. Det passar henne bra, vi har också koppling dit sedan 40 år tillbaka, så där känner hon sig trygg, säger Wiwi Heggblad.
Att de ansökt om plats i Söderköping beror på att Norrköpings kommun nobbat två gånger. Motiveringen: Kerstin är för frisk och hennes behov kan tillgodoses av hemtjänsten och kommunens träffpunkter. 94-åringen är nästan blind, har dålig hörsel och lider av benskörhet.
Wiwi överklagade i somras till nästa instans, förvaltningsrätten – som gav henne rätt.
”Kerstins fysiska hälsa är kraftigt nedsatt, man ska dessutom ta hänsyn till sociala och psykologiska faktorer och till den enskilda personens egen uppfattning. Med hänsyn till Kerstins ålder kan hennes behov heller inte förväntas minska”, skriver förvaltningsrätten.
Men det beslutet överklagades av kommunen – som nu vill att ärendet prövas i kammarrätten.
– Mamma ser i princip ingenting, är deprimerad och har svårt att vara ensam. Men det senaste beskedet ger i vart fall hopp, hon tycker det är skönt att någonting händer, säger Wiwi.
I väntan på besked bor Kerstin kvar hos Wiwi och Pelle i radhuset i Krokek dit hon flyttade i somras.
– Det kan ta 14 dagar, det kan ta ett år innan hon får plats. Hon kommer bo kvar hos oss så länge det behövs, förklarar Wiwi som själv visat järnvilja under perioden med tunga besked.
– Jag är en sån som bara blir taggad om det går emot. Nu har jag bevisat att den lilla människan kan göra skillnad. Samtidigt tycker jag att samhället är galet när gamla människor ska behandlas så här. Det är fegt av de ansvariga.