Mona brukade älska sitt arbete, men nu händer det att hon gråter av frustration av att inte kunna göra ett bra jobb. Sen politikerna i januari 2020 beslutade att spara 42 miljoner kronor inom demensvården har situationen förvandlats till det som Mona kallar vanvård. Något som NT var först med att berätta.
Du är fortfarande anställd och går ut med hård kritik, varför?
– Jag har jobbat i 40 år inom vården och är så gammal att jag inte är rädd för att bli uppsagd. Det kan de inte göra heller. Det blir bara sämre och sämre och jag skäms för att jobba inom vården. Jag törs stå för det jag tycker, och nog är nog.
Sen den första artikeln publicerades har hon fått massor av positiva reaktioner från allmänheten.
– De tycker att jag är tuff som vågar gå ut med det. Alla vet om att det är så här, men ingen vill erkänna det.
Hur skulle du beskriva situationen?
– Illa. Det är vanvård som vi håller på med. Att jag inte vill ha min mamma och pappa på mitt eget jobb säger väl allt.
På boendet där hon jobbar är de två personal eller 2,5 på dagtid på elva brukare. Av dessa är det fem boende som kräver att man är två personal vid exempelvis duschning. Under den tiden lämnas de övriga själva.
Mona beskriver hur de boende inte får komma upp när de vill på morgonen, att de inte hinner att servera mellanmål och att städning inte gjorts på länge.
– Det är inte säkert att de kan duscha varje vecka. Senast igår när jag kom på kvällen sa dagpersonalen att de inte hunnit ta alla på toa.
Så de får sitta och hålla sig?
– Ja, eller bajsa på sig.
– Jag har snart inte ord för det. Vi håller god min inför anhöriga att det inte är så illa, men...
Mona kopplar försämringarna direkt till de personalneddragningar som gjorts på grund av besparingarna. För fyra år sen var de åtta i personalen och då var läget ett helt annat.
– För tre år sen fick alla på min avdelning ut och gå varje dag på sommaren. I fjol var jag ute med tre stycken, i år har jag inte varit ute med någon. Vi bara öppnar dörren till trädgården. Det finns inte tid för något.
Gör ni avvikelserapporter på allt?
– Vi gör det så ofta vi hinner, men det blir inte så ofta. Vi har börjat göra det på vår lediga tid. Och det är ofta diskussioner om vad vi ska göra avvikelserapporter på.
– Vi kan få höra att istället för att skriva avvikelser ska vi lägga tiden på de boende.