Annette vinner på längden
När barnen blivit sex år och lämnar sin förskola har de ofta vuxit ikapp, ibland även förbi, Annette Johansson.Men på Mariagården är alla så vana vid Annettes 124 cm, att ingen tycker att det är något märkligt alls.Hon fungerar ju som vilken personal som helst. Därtill har hon, just tack vare sin längd, vissa unika fördelar.
Vissa små hjälpmedel behövs. Men svårare än så är det faktiskt inte.
Foto: Fotograf saknas!
De heter Felicia och Marino, Viktor och Cindy, Alexander och Julianna, Felipe och Sadia, Emil och Evelina... så många olika nationaliteter. Och det är ju - säger Annette, där hon sitter mitt ibland barnen - enbart trevligt.
Sedan 1992 jobbar hon som barnskötare på Mariagården långt ner på Vattengatan. Med sina 124 centimeter befinner hon sig på ungefär samma kroppsliga nivå som barnen.
<B>Ögonkontakt</B>
- Det innebär ju att jag har ständig ögonkontakt med dem, det har inte andra vuxna. Nej, jag har inga problem, barnen är inte annorlunda mot mig. De flesta kommer ju också hit som väldigt små och hinner bli helt vana.
- De enda som kan undra är väl då de barn, som börjar här som lite äldre. De ser ju, att jag har korta ben. Då får man förklara för dem att alla är vi olika. En del är korta, andra är långa. Och när de väl fått det svaret funderar de inte mer på saken.
Kan bli komiskt
- Någon gång kan det ju också bli lite komiskt. Som häromveckan när jag kom in på att så eller så var det, när jag var liten. Då säger Emilia att vad menar du med det Nettan, du är ju liten nu också.
- Och då kan man ju bara skratta, säger Annette.
Hennes föräldrar visste från början, däremot minns Annette inte riktigt när hon själv började inse. På lågstadiet var det fortfarande ingen större skillnad mellan henne och andra barn. Det var när de andra började ränna i höjden, och hon själv inte alls gjorde det, som den stora olikheten uppstod.
- Jag vet inte hur man förklarar sånt här. Jag har en tvillingbror och så två syskon till, och de är alla normallånga. Vi har inga fler kortväxta i släkten.
- Men jag känner mig i alla fall lyckligt lottad. Jag gick först Eneby Kyrkskola och sedan Enebyskolan och blev aldrig mobbad, trots att det ju är sådant här som man kan bli mobbad för, säger Annette.
<B>Fruktstund</B>
Så blir det dags för fruktstund med sång i kuddrummet. Barnen sjunger och gestikulerar med liv och lust, samtidigt som de sitter så ordentligt längs väggarna. Sadia, som är rätt ny på avdelningen, söker sig till Annettes knä.
Vi frågar, hur det kom sig att hon blev barnskötare.
- Därför att jag alltid tyckt, att det är så roligt med barn. I skolan gjorde jag också praktik på en förskola. Sedan var det ingen tvekan.
- Jag utbildade mig till barnskötare på gymnasiet, vi gick på Pihlska skolan. Jag gick ut 1983 och har sedan haft jobb hela tiden. Det ger så mycket att arbeta med barn, och man får så många goda skratt.
Personalen känner varandra väl, i 15 års tid har Annette och två av de andra arbetat tillsammans. De säger att Nettan är jättebra och som vilken arbetskamrat som helst.
- Här finns barn med olika handikapp, här finns utländska barn. Genom att Nettan är annorlunda får de lära sig att alla är lika mycket värda. Att det inte är något konstigt med att vara annorlunda, säger en kollega.
<B>Stol till hjälp</B>
När så behövs tar Annette en stol till hjälp, mer än så är det inte. Det är hon också van vid sedan barnsben. Inte mer än fem-sex år var hon, när föräldrarna försåg henne med en pall. Så att hon skulle kunna klara sig själv, och inte behöva bli beroende av andra.
Just detta lär nu också personalen på Mariagården ut till barnen. De kan ju göra som Nettan, ta en stol själva i stället för att vilja ha någon vuxen till hjälp.
- Jag är tacksam för att jag är som jag är. Ja, det vill säga att jag är det nu, som yngre var jag förstås inte så tacksam, säger Annette.
- Men det finns ju så många som är sjuka eller har något svårt funktionshinder. Jag har egen lägenhet, jag har cykel och körkort. Jag är frisk, jag har haft jobb hela mitt liv. Nej, mycket hellre kort är sjuk.
Men hon går, säger hon, inte gärna på stan. Det är alltför många, som hajar till när de ser henne första gången. De glor.
Alla är olika
Efter fruktstunden leks det ute på gården. Pojkarna kör runt på sina trehjulingar som små vettvillingar.
- Det finns ju barn här, som är olika på många sätt. Men de ser ju också hur olik som jag är, att jag är olika mot de andra i personalen.
- Vem som helst kan vara olik, det är ingenting konstigt med det. Det lär vi ut till barnen, säger Annette.
Så jobbar vi med nyheter