Redan som 13-åring bestämde sig Anna Lövheim för att bli jurist och jobba för kvinnor och barns rättigheter.
– Vi var ute och reste mycket när jag var liten och jag fick tidigt insikt om att det finns andra kulturer som har det på andra vis, att det finns barn som far illa. Jag bestämde mig för att jag ville jobba för att förbättra förhållandena för kvinnor och barn, säger Anna Lövheim.
Sagt och gjort, Anna sökte bara en utbildning efter gymnasiet, juristutbildningen i Uppsala, och kom in. Under termin sex läste hon internationell rätt och mänskliga rättigheter och bestämde sig för att det var det hon skulle satsa på. Sin praktik gjorde hon vid FN:s barnkommitté (FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter) i Genève och efter utbildningen jobbade hon ett år på Wisconsin Council on Children and Families, i Madison, USA.
Det blev som du tänkte när du var 13.
– Ja, och jag har ännu inte släppt drömmen om att starta en egen barnrättsorganisation. Den skulle ha två delar, den ena skulle vara opinionsbildande, påverkande och den andra skulle vara att företräda barn rättsligt. Vi får väl se! säger Anna och tar en klunk ur tekoppen framför sig.
När hon kom hem till Sverige igen började hon jobba som asylhandläggare och beslutsfattare på Migrationsverket. En roll hon kunde känna frustration i.
– Jag visste att människor som kom till mig ville ha någonting av mig, och jag kunde nästan aldrig ge dem det, nämligen ett uppehållstillstånd. Även om jag ville så kunde jag inte, för de hade inte de rättsliga förutsättningar som krävdes. Det fanns inget annat alternativ än att avslå, och det var jättetungt att jobba med det.
Påverkade det dig som person?
– Ja, men jag bestämde mig väldigt tidigt för att om jag ska orka så måste jag kunna lägga ifrån mig jobbet. Och jag är generellt bra på det, när jag är ledig släpper jag alla jobbtankar. Men det är klart att det var tufft ibland.
Samtidigt kunde hon lägga känslorna åt sidan när hon skulle lämna negativa besked.
– Jag är humanist, men vi har ett rättssystem och det måste vi följa. Om vi frångår det och börjar avgöra ärenden på känsla, då är vi på ett sluttande plan.
Efter fyra år på Migrationsverket blev Anna föredragande vid Utlänningsnämnden och senare på Migrationsdomstolen. Men med tiden blev hon allt mer frustrerad över ett system som hon upplevde inte passade dagens migration. Under några år hade hon varit aktiv inom Moderaterna och när hon fick frågan om att bli politiskt sakkunnig på Moderaternas riksdagskansli, inom grundlagsfrågor, mänskliga rättigheter, bistånd och migration, tackade hon ja.
– Jag vill vara med och påverka. När de ringde och frågade om jag ville jobba med de här frågorna politiskt så kände jag bara: "Wow! Hur kul som helst".
Efter sju år bytte hon dock politiken mot näringslivet. Familjen hade då flyttat till Norrköping och Anna sökte och fick tjänsten som näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren. Ett nytt spår i karriären, men för Anna var det fortsatt viktigt att få jobba med social hållbarhet, mångfald och jämställdhetsfrågor.
– Jag ville ta mitt driv och engagemang och ta det in i näringslivet, det blev en perfekt plattform, säger hon.
Fick du gehör för de här frågorna då?
– Det är många som ställt den frågan. När jag presenterade mina tankar för styrelsen i Handelskammaren var ett det väldigt stort intresse. De kanske inte är representativa för den genomsnittliga företagaren, men jag upplevde att jag fick gehör.
Idag jobbar Anna fortfarande med näringslivsfrågor men nu som egen företagare. På 70 procent av sin tid jobbar hon som verksamhetsledare för Tillväxt Finspång, en initiativ som handlar om att kommunen år 3035 ska ha 30 000 invånare.
– Det är lite som att bygga en handelskammare från scratch, fast lokalt, säger Anna.
Övrig tid är hon föreläsare, moderator, rådgivare och skribent bland annat.
Känner du att det du gör nu går att koppla till dina drömmar som 13-åring?
– Absolut! Eftersom det jag gör handlar om social hållbarhet. Att hjälpa företag att bli bättre på anställningsvillkor, säkrare tillverkningsprocesser, ta ansvar för utsläpp, det finns 1 000 kopplingar. Men jag bejakar det som kommer till mig i livet, ibland så tar man svängar åt sidan, men jag släpper liksom aldrig mitt engagemang.